DEL 4: 2015 – året då verkligheten tog över

Hösten 2015 framställs ofta som en plötslig kris, ett undantagstillstånd som ingen rimligen kunnat förutse. Den bilden är bekväm, men missvisande. Kriser uppstår sällan över en natt. De byggs upp över tid, medan systemens svagheter fördjupas och varningssignaler antingen tonas ned eller aldrig når den politiska nivån.

Det som skedde i Sverige 2015 var inte en olycka. Det var kulmen på ett decennium där politiken ofta prioriterat moral framför förvaltning, och där myndigheter och medier tillsammans – i varierande grad – hade bidragit till en berättelse som inte längre stämde överens med utvecklingen.

Det centrala under dessa månader var inte volymerna i sig, även om inflödet var historiskt. Det avgörande var att Sverige redan innan hösten saknade stora delar av den strukturella kapacitet som krävdes för att hantera situationen.

Kommuner rapporterade om ökande belastning. Socialtjänsterna var hårt pressade. Skolorna tog emot elever utan skolbakgrund i nivåer som saknade historiskt jämförelsematerial. Polisen brottades med omorganisation, rekryteringsproblem och bristande utredningskapacitet. Migrationsverket hade under flera år verkat i ett klimat där volymfrågor sällan diskuterades öppet, vilket bidrog till att många prognoser blev otillräckliga.

När verkligheten till slut bröt igenom var det i ett land där systemen redan var nära bristningsgränsen.

Den politiska reaktionen präglades av tre tydliga faser: förnekelse, chock och efterhandskonstruktion.

Förnekelsen
Under årets första månader höll regeringen och många medier fast vid en bild av att situationen var ansträngd men hanterbar. Kommunernas larm tolkades som lokala avvikelser. Migrationsverkets interna signaler fick begränsad uppmärksamhet. Och även om polis och socialtjänst rapporterade ökande tryck var dessa rapporter ofta formulerade i försiktiga termer.

Detta förstärkte den logik som etablerats under åren innan: allt som utmanade den etablerade migrationspolitiska berättelsen tenderade att tonas ned. Det skedde inte av illvilja, utan av en med tiden djupt internaliserad norm.

Chocken
När inflödet nådde nivåer som inte längre kunde tolkas som avvikelser förändrades läget plötsligt. Krisen gick från förnekelse till panik. Beslut fattades under extrem tidspress. Gränskontroller infördes. Åtgärder som några månader tidigare betraktats som omöjliga blev plötsligt möjliga.

Det var här som åren av bristande förberedelser och underkommunikation blev särskilt kännbara. Staten saknade en samlad och uppdaterad bild av systemens kapacitet. Myndigheter och kommuner arbetade med olika antaganden. Politiker tvingades fatta beslut utan tydligt kunskapsunderlag. Och medborgarna hade inte förberetts på att en kris alls var möjlig.

Efterhandskonstruktionen
När akuta åtgärder väl vidtagits började den offentliga berättelsen snabbt förskjutas. Man talade om tillfälliga utmaningar, exceptionella omständigheter och en förändrad omvärld. Mindre fokus lades på frågan om varför Sverige befann sig i en så utsatt position från början.

Det var enklare att beskriva hösten 2015 som en naturkatastrof än att erkänna att flera avgörande system redan hade varit ansträngda i många år – och att denna information inte förmedlats tydligt uppåt eller utåt.

Det finns ett återkommande tema i vittnesmål från kommuner, myndigheter och professioner under denna period: upplevelsen av att ingen på nationell nivå riktigt ville veta hur situationen faktiskt såg ut. Rapporter skickades uppåt utan att leda till åtgärder. Lokala aktörer uppfattade att deras beskrivningar tonades ned i den nationella kommunikationen. Och den diskrepans som många människor redan då såg i vardagen fanns sällan representerad i mediernas gestaltning.

Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på vad som händer när ett lands institutioner inte längre förmår – eller inte vågar – att beskriva verkligheten i tid. Sverige var under dessa år ett av Europas mest generösa mottagarländer i praktiken, samtidigt som de administrativa, sociala och ekonomiska systemen redan var hårt pressade.

Journalistiken spelade här en särskild roll. I stället för att ställa de frågor som de offentliga institutionerna inte ställde – om skolsystemets belastning, om kommunernas ekonomi, om gängrekryteringens utveckling – fortsatte många redaktioner att fokusera på enskilda berättelser och humanitära perspektiv. Det strukturella gavs mindre utrymme. Det var en konsekvens av samma försiktighetskultur som präglat början av decenniet.

Del 4 i denna serie visar därför att 2015 inte var ett isolerat undantag, utan den logiska följden av en lång period där Sverige gradvis avvecklat sin förmåga att förstå och hantera samhällsförändringar. När verkligheten till slut blev omöjlig att bortförklara sprack berättelsen snabbt – och mycket hårdare än den hade behövt göra.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Del 5 av 5 kommer fredag 19 december.