Demonstrationsrätten inte synonym med myndighets bekvämlighet

Demonstrationsfriheten är grundlagsskyddad, men kan ändå inte ses som absolut, enligt lagdefinitionen. Frågan behöver därför bedömas fullständigt av tillståndsgivande myndighet, exempelvis gällande de förekommande demonstrationerna som förväntas äga rum i Stockholm under ett antal kommande lördagar framledes, vilka kommer att påverka trafiken i staden. 

Lagstiftaren har tydligt framhållit att hänsyn till trafikförhållanden kan motivera ändringar gällande ansökta tillställningar – men endast inom snäva ramar. Det framgår både av förarbetena till regeringsformen prop. 1973:90 s. 196 och av rättspraxis. När staten tillämpar dessa bestämmelser måste det ske med respekt för demonstrationsfrihetens kärna och för det grundlagsfästa kravet på ordning.

Grundlagstolkning kräver noggrannhet – inte passivitet. Rätten att demonstrera är en av demokratins mest grundläggande friheter. Den skyddas av 2 kap. 1 § regeringsformen (1974:152) (RF), och kan enligt lagstiftaren begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken, vilket framgår av 2 kap. 24 § RF. I övrigt endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.

Bedömningen kring frågan om trafiken behöver – enligt domstolsavgörande i kammarrätt – företas av den myndighet som behandlar frågan om tillståndsgivningen.

Proportionalitet och rättsstatlig hållning måste råda – inte underlåtelse. Enligt 2 kap. 21 § RF måste inskränkning i demonstrationsfriheten vara föreskriven i lag och inte gå utöver vad som är nödvändigt. Staten måste kunna visa att ingen mildare åtgärd kan uppnå samma syfte. Att flytta eller tidsjustera en demonstration kan vara motiverat – medan ett förbud sällan kan anses förenlig med grundlag.

Avgörande från kammarrätt påvisar balansgången. Kammarrätten har konstaterat att Polismyndigheten har rätt att flytta en demonstration till en annan plats, om konkreta och allvarliga ordningsrisker bedöms kunna uppstå på platsen enligt tillståndsansökan.

Samtidigt underströk kammarrätten att myndighetsbeslutet måste vila på konkreta och närliggande omständigheter som inte beror på allmän oro eller förväntade motreaktioner. Detta kan anses utgöra kärnan i bestämmelsen som anges i 2 kap. 24 § RF – inskränkningen ska vara knuten till själva sammankomsten, inte till de åsikter som framförs.

Lag och domstolsavgörande visar således på vikten av rättsstatlig självbehärskning: när både frihet och allmän ordning utmanas, behöver staten svara med precision, varken med överreaktion, eller underlåtenhet.

Lagstiftarens egen avvägning: allmän ordning – trafik
Redan vid grundlagens tillkomst betonade lagstiftaren att demonstrationsfriheten i praktiken bör kunna begränsas av hänsyn till bland annat trafikförhållanden och allmän ordning, enligt prop. 1973:90 s. 196.

Samtidigt valde lagstiftaren, enligt samma proposition, att låta grundlagen endast i allmänna ordalag, och inte exakt beskriva fri- och rättigheterna – och motiverade att möjlighet till inskränkningar endast får föreskrivas med stöd i lag. Syftet kan anses tydligt, om att tydligt avgränsa myndigheternas handlingsutrymme, inte å ena sidan ge myndighet en frisedel att inskränka friheten efter eget omdöme, eller å andra sidan underlåta att ta ställning i fråga avseende den allmänna ordningen.

Lagtexten visar att trafikhänsyn har en legitim, men också en kravenlig bedömningsgrund, vilket kan anses relevant gällande frågan om de kommande tillställningarna i Stockholm, som varken kan övertolkas eller underlåtas, samt att den praktiska tillämpningen alltid måste ske med respekt för vad som finns grundlagsfäst.

Nu prövas demokratins tålighet. Bestämmelsen i 2 kap. 24 § RF är inte stadfäst i grundlagen för bekvämlighetens skull – utan bör ses som en garanti för att en demokrati ska verka för såväl tolerans, som tydlighet för att samhället ska kunna fungera väl, vilket innebär att beslut måste fattas och motiveras välavvägt, å ena å andra sidan.

Att lagstiftaren redan 1973 slog fast att friheten ibland måste kunna begränsas innebär såklart inte att staten kan göra det lättvindigt. Samtidigt kan staten i en demokrati inte underlåta att motivera det som finns lagfäst, vilket Polismyndigheten tycks försöka sig på i detta fall. Ordningsfrågan om trafik finns grundlagsfäst. Därför kan trafikfrågan inte lämnas godtyckligt motiverad.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent