Den breda mitten går igen – i ny skepnad

Novus, och Ipsos opinionsmätningar för september ger identiska besked inför valet. Oppositionen går mot en klar seger, Tidöpartierna ligger risigt till. Om resultatet står sig över valdagen tvingas Ulf Kristersson bort som statsminister. 

Antingen avgår han frivilligt eller så röstas han ner när den nyvalda riksdagen öppnar efter valet. En majoritet kommer utan tvekan att avvisa honom i den sedan 2014 obligatoriska statsministeromröstningen. Talmannen ger då S-ledaren Magdalena Andersson i uppdrag att bilda regering.

Mätningarna visar även en annan sak. Centern har en vågmästarroll mellan S, V och MP å den ena sidan och M, KD, L och SD å den andra. Med fem, sex procent av väljarstödet avgör C vem som kan tillträda som statsminister.

För att passera nålsögat får den som prövas inte ha en majoritet mot sig. Det går utmärkt om samtliga 349 ledamöter lägger ner sina röster – gul knapp i riksdagsbänkarna – men inte om 175 aktivt röstar nej, trycker på röd knapp.

Den som känner vibbar av efterspelet till valet 2018 tänker inte fel. Vi är med raska steg på väg tillbaka till kaoset som rådde då. Efter rekordlånga 129 dagar, upprepade talmansrundor och sonderingsuppdrag slöt C och L till slut upp bakom Stefan Löfven med stöd av MP och V.

Den som satt på avgörandet var hela tiden C-ledaren Annie Lööf. L:s väljarandel på 5,5 och 20 mandat räckte inte för att av egen kraft tippa över vågskålen åt ena eller andra hållet.

C kunde räkna hem 8,6 procent och 31 mandat. S, V och MP hade tillsammans 144 mandat mot 143 för allianspartierna. Med centerns 31 blev det 175. På den borgerliga sidan räckte det bara till 174 mandat. Ulf Kristersson behövde stöd även av SD för att slippa få en majoritet mot sig.

När riksdagen öppnades röstades Stefan Löfven genast bort. Så långt var de fyra allianspartierna rörande överens med SD. Vägen låg öppen för en borgerlig regering med Kristersson i ledningen – och med SD i ryggen.

För Annie Lööf var det uteslutet. När Kristersson satte allt på ett kort och prövades som statsminister efter ett par månaders tragglande hade han klarat sig om C lagt ner sina röster och tryckt på gult. I stället blev det rött från både C och L.

Av en slump sprang jag vid den tiden på Lööf i riksdagen i ett obevakat ögonblick. Hur är det med Kristersson? frågade jag oskyldigt. Kan du släppa fram honom längre fram? ”Det där har vi redan varit igenom”, blev svaret. Tvärnej alltså – och det var långt innan januariavtalet låg på bordet. 

När Lööf fick talmannens uppdrag att sondera egna regeringsalternativ var ”den breda mitten” med samarbete över de traditionella blockgränserna officiellt född.

Lööf drev sin uppfattning in i kaklet och det bet sig fast i partiets medvetande. När januariavtalet var ett faktum seglade C-ledaren också på en framgångsvåg.

I juni 2021 fick C tio procent i Ipsos mätning och 9,9 i Sifo. När förtroenderådet tog ut siktet mot framtiden naglade man fast partiledarens vision. ”Ett politiskt samarbete i den breda politiska mitten, utan att ytterkantspartier har ett avgörande inflytande, är det bästa för Sverige.”

Därefter gick det snabbt utför. I valet 2022 backade C med nästan två procent och därmed var Lööfs saga all. Frågan blir då om partiet dragit någon lärdom av det. Det verkar inte så.

C-ledaren Anna-Karin Hatt säger nej till samverkan med SD i alla former. Som övertygad borgerlig marknadsliberal får hon svårt redan med Magdalena Anderssons demokratiska kontroll över skola, vård och omsorg och kan knappast regera med socialisterna i V. Så vad tänker hon då?

Svaret är redan skrivet. När krutröken skingras på valnatten 2026 går den breda mitten igen – i en ny skepnad.