tisdag 17 februari
När den gröna omställningen blev ett samhällsprojekt förändrades statens roll. Från regelgivare och ramverkssättare till aktiv legitimerare av industriella satsningar som marknaden aldrig bar på egen hand.
I ett fungerande marknadssystem har staten en tydlig roll: sätta spelregler, säkra konkurrensneutralitet och korrigera tydliga marknadsmisslyckanden. Den ska inte avgöra vilka enskilda affärsmodeller som är värda att överleva.
I den gröna omställningen suddades denna gräns gradvis ut. Staten gick från att skapa förutsättningar till att bli en aktiv part i projektens berättelse.
Från neutral stat till aktiv part
Genom tidig politisk närvaro, strategiska klassificeringar och symboliska samarbeten signalerades att vissa satsningar inte bara var önskvärda, utan nödvändiga. Detta var ett fundamentalt skifte. Staten började inte bara stödja en omställning – den började legitimera specifika projekt långt innan deras genomförbarhet var bevisad.
Staten som kvalitetsstämpel
I ett land med hög institutionell tillit får statlig närvaro enorm effekt. När ministrar, myndighetschefer och statliga bolag öppet associerar sig med ett projekt uppfattas det som en kvalitetsstämpel. För investerare, banker och pensionsförvaltare reduceras den upplevda risken – även om den faktiska risken är oförändrad.
Staten tog inte bort osäkerheten. Den omdefinierade den.
Affärsrisken ersattes av politisk risk: så länge projektet hade statens stöd antogs problemen vara hanterbara. Detta skapade en självförstärkande dynamik där legitimitet ersatte prövning.
När närvaro ersätter analys
Det avgörande är inte att staten gav stöd utan när och hur det skedde.
I flera fall var den politiska närvaron tidig – långt innan projekten passerat den typ av teknisk, ekonomisk och systemmässig granskning som normalt krävs för investeringar i denna storleksordning. Lanseringar, presskonferenser och strategiska uttalanden kom före färdig kalkyl.
När problem senare identifierades hade staten redan investerat politiskt kapital. Att dra sig ur blev därmed kostsamt – inte ekonomiskt i första hand, utan prestigemässigt.
Från marknadsrisk till systemrisk
Genom kreditgarantier, lånelöften, infrastrukturlöften och politisk uppbackning flyttades riskerna upp i systemet. Projektens överlevnad blev mindre beroende av marknadens omdöme och mer beroende av statens vilja att fortsätta stötta dem.
Detta förändrade incitamenten för alla inblandade aktörer. För projektägare och tidiga investerare blev uppsidan privat. Nedsidan blev diffus, kollektiv och politisk.
När staten väl klivit in var det svårt att kliva ur.
Legitimitet utan ansvar
Ett återkommande mönster i den gröna omställningen är ansvarsdiffusion. Staten legitimerade projekten, men tog sällan fullt operativt ansvar. Myndigheter hänvisade till politiska mål. Politiker hänvisade till marknaden. Statliga bolag hänvisade till sina uppdrag.
När ansvar sprids tunnas det också ut.
Detta är inte unikt för klimatpolitiken, men den gröna omställningen förstärkte mönstret genom sin moraliska laddning. När målet definierades som överordnat blev frågan om ansvar sekundär.
För stora för att ifrågasättas
I takt med att projekten växte i omfattning och symbolvärde blev de allt svårare att ifrågasätta. Kritik uppfattades inte längre som en del av beslutsprocessen, utan som ett hot mot omställningen i stort.
Ju mer staten investerade – i form av prestige, resurser och berättelse – desto högre blev tröskeln för omprövning. Det uppstod en paradox: projekten behövde fungera för att motivera stödet, men stödet gjorde dem samtidigt svårare att stoppa när de inte fungerade.
När korrigering blir politiskt omöjlig
I ett rationellt system korrigeras politik när den inte levererar. I den gröna omställningen blev korrigering politiskt kostsam. Att erkänna fel innebar inte bara att ett projekt misslyckats, utan att hela berättelsen om ledarskap, ansvar och framtidstro hotades.
Resultatet blev att stöd förlängdes, risker rullades framåt och problemen behandlades som temporära – trots att de ofta var strukturella.
En ny statlig roll
När staten blev legitimeringsmaskin förändrades hela beslutslandskapet. Marknadens disciplinerande funktion försvagades. Kritiska röster marginaliserades. Risker ackumulerades i systemet.
Detta var en nödvändig förutsättning för nästa steg: att mobilisera kapital i en skala som annars varit otänkbar.
I nästa del följer hur pensionskapitalet drogs in – och hur risker som borde ha stannat hos investerare i stället blev allmänna.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är andra delen av 5 i serien ”Den gröna planekonomin”. Nästa del kommer onsdag den 18 februari.
