onsdag 18 februari
När staten väl hade legitimerat de gröna prestigeprojekten återstod ett avgörande problem: kapital i tillräcklig skala. Lösningen blev pensionssystemet – och därmed flyttades riskerna från investerare till medborgare.
De industriella projekt som drevs fram inom den gröna omställningen var från början extrema i sin kapitalintensitet. De krävde miljardinvesteringar långt innan någon stabil produktion fanns på plats, med långa ledtider, hög teknisk osäkerhet och betydande systemberoenden.
Kapitalbehovet som inte gick att dölja
Detta är normalt sett en kombination som marknaden hanterar med stor försiktighet. Riskkapital kräver hög avkastning. Banker kräver säkerheter. Industrikapital kräver bevisad efterfrågan.
Här saknades samtliga tre.
Pensionskapitalet som lösning
När privata investerare inte räckte till – eller krävde villkor som inte var politiskt acceptabla – riktades blicken mot pensionssystemet. Pensionskapital har lång placeringshorisont, stort förvaltat kapital och ett uttalat hållbarhetsuppdrag. På pappret framstod det som perfekt.
Men pensionskapital är inte riskfritt kapital.
Det är uppskjutna löner.
Det är medborgarnas framtida trygghet.
Att använda detta kapital för högriskprojekt innebär därför inte bara en investeringsbedömning, utan ett politiskt vägval.
Från avkastning till ambition
För att möjliggöra investeringarna krävdes en omtolkning av vad som är rationellt. Det skedde genom hållbarhetsramverk och ESG-kriterier, där klimatnytta och samhällsambition kunde väga upp svagare finansiella kalkyler.
I praktiken skapades ett parallellt värdesystem. Avkastning mättes inte längre enbart i pengar, utan i intention. Risk bedömdes inte isolerat, utan i relation till politiska mål.
Detta förändrade investeringsdisciplinen i grunden.
Indirekta strukturer och utspädd ansvarighet
Sällan investerades pensionsmedel direkt i projekten. I stället byggdes lager av strukturer: fonder, holdingbolag, saminvesteringslösningar och statligt stödda konstruktioner. Varje lager skapade distans mellan beslut och konsekvens.
Formellt var varje aktör ansvarig för sitt mandat. I praktiken uppstod ett system där ingen bar helhetsansvaret.
När riskerna var spridda blev också ansvaret diffust.
Grupptryck i ett konsensusdrivet system
Även om pensionsfonderna formellt är självständiga uppstod ett tydligt tryck att delta. När staten signalerat att vissa projekt var strategiska, och när andra fonder redan klivit in, blev det svårt att stå utanför.
Att avstå uppfattades inte som försiktighet, utan som brist på samhällsansvar.
I ett konsensusdrivet system med hög tillit blev detta tryck särskilt starkt. Självständigheten fanns på pappret – men urholkades i praktiken.
När alla tänker lika försvinner korrigeringen
En av marknadens viktigaste funktioner är att olika aktörer gör olika bedömningar. När alla bygger sina beslut på samma antaganden upphör den korrigerande mekanismen.
I den gröna omställningen delade stat, pensionsförvaltare och projektägare samma berättelse: att projekten var nödvändiga, att riskerna var tillfälliga och att framtiden skulle bära kostnaden.
Detta skapade en systemisk sårbarhet. När antagandena visade sig felaktiga fanns ingen buffert.
Skattebetalarna som sista instans
När högriskprojekt misslyckas i privat regi är konsekvenserna tydliga: ägare förlorar kapital, långivare tar smällar och verksamheter avvecklas. I den gröna omställningen såg det annorlunda ut.
Eftersom staten varit med och legitimerat projekten, och eftersom pensionskapital varit involverat, blev konsekvenserna politiska. Förluster kunde inte fullt ut realiseras utan att påverka allmänheten.
Skattebetalarna blev därmed sista instans – inte genom ett formellt beslut, utan genom systemets konstruktion.
När risk blir gemensam men uppsidan privat
Ett återkommande mönster i dessa projekt är asymmetrin mellan risk och belöning. Uppsidan – i form av värderingar, optioner och symboliskt kapital – tillföll en begränsad krets. Nedsidan fördelades brett, genom pensionssystem, statliga åtaganden och uteblivna alternativa investeringar.
Detta är inte ett marknadsmisslyckande.
Det är ett institutionsmisslyckande.
En logisk följd, inte en olycka
Att pensionskapitalet drogs in var ingen slump. Det var en logisk följd av den beslutsmodell som etablerats i tidigare steg. När grönt blivit oantastligt och staten legitimerat projekten återstod bara en aktör med tillräcklig skala och tillräcklig politisk elasticitet.
Konsekvensen blev att risker som borde ha stannat hos investerare i stället blev allmänna.
I nästa del följer det mest kända exemplet på denna modell i praktiken – Northvolt – och hur ett grönt prestigeprojekt blev för stort för att ifrågasättas.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är tredje delen av fem i serien ”Den gröna planekonomin”. Nästa del kommer torsdag den 19 februari.
