Den gröna planekonomin Del 4: Northvolt – prestigeprojektet blev för stort för att ifrågasättas

Redan från början omgavs Northvolt av en ovanlig kombination av politisk entusiasm, medial välvilja och institutionell uppbackning. Det var ett projekt ”laddat” från start, och beskrevs inte enbart som ett företag, utan som ett nationellt åtagande. Batterifabriken i Skellefteå skulle bli symbolen för framtidens industri – grön, konkurrenskraftig och strategiskt oberoende.

Detta språkbruk var inte neutralt. Det placerade projektet utanför normal industriell prövning redan innan verksamheten var i drift.

Legitimitet före leverans

I stället för att stegvis bevisa sin affärsmodell tilldelades Northvolt tidigt legitimitet genom statlig närvaro, kreditgarantier, offentliga samarbeten och omfattande kapitalinjektioner. Stödet fungerade som ett implicit facit: om staten och pensionssystemet stod bakom, måste projektet vara genomförbart.

Detta vände på bevisbördan. I stället för att projektet behövde visa att det fungerade, blev det kritikerna som förväntades bevisa varför det inte skulle göra det.

Varningarna som fanns

Det är viktigt att konstatera att varningssignalerna inte saknades. De fanns – tidigt och från flera håll.

Det handlade om teknikmognad och uppskalning i en takt som saknade historiskt facit. Om energibehov i ett elsystem som redan var under press. Om kompetensförsörjning, leveranskedjor och ett växande beroende av Kina – både vad gäller råvaror, processutrustning och know-how.

Dessa varningar avfärdades sällan rakt av. I stället behandlades de som temporära problem, som skulle lösas i nästa fas. Framtiden förutsattes vara mer gynnsam än nutiden.

Antaganden staplade på varandra

Northvolts affärsmodell byggde på att flera osäkra antaganden samtidigt skulle falla väl ut:

– snabb teknisk uppskalning

– stabil och billig el i stor skala

– tillgång till kvalificerad arbetskraft

– kunder beredda att betala för ”grönt” premium

– fungerande globala leveranskedjor

Var och en av dessa hade varit hanterbar isolerat. Tillsammans skapade de en extrem sårbarhet. När ett antagande sprack påverkades hela konstruktionen.

Elitens täta krets

Projektets särställning förstärktes av de personella kopplingarna runt det. Aktiva och tidigare företrädare från politiken – både Socialdemokratin och Moderaterna – återfanns i styrelser, rådgivande roller, myndighetskontakter och närliggande institutioner.

Detta behöver inte förstås som en konspiration. Det handlade snarare om en tät elitkrets där många hade investerat sitt professionella och politiska kapital i projektets framgång. När samma personer återkom i olika roller uppstod ett ömsesidigt skydd.

I ett högtillitssamhälle uppstår sällan korruption i juridisk mening. I stället växer ett system av ömsesidiga beroenden fram, där samma begränsade krets av politiska, institutionella och finansiella aktörer återkommer i olika roller över tid. Rådgivare blir utvärderare. Utvärderare blir investerare. Politiker blir konsulter. Ingen bryter mot reglerna i sin enskilda roll, men helheten saknar brandväggar.

När lagstiftning, kapitalallokering, strategisk rådgivning och utvärdering sammanfaller i samma nätverk uppstår ett självförstärkande group think, där avvikelse blir kostsam och lojalitet rationell. Detta är inte hård korruption, utan mjuk, juridiskt oantastlig men institutionellt förödande. Den gör att beslut inte längre korrigeras av motstånd, utan stabiliseras av beroende. I en sådan struktur blir nästa steg, att mobilisera pensionskapital, inte ett brott mot systemet, utan dess logiska fortsättning.

Projektet blev, med tiden, kladdigt. Inte därför att regler bröts öppet, utan därför att gränser suddades ut.

Too Big to Fail

När de operativa problemen blev tydliga – förseningar, kostnadsökningar, kvalitetsproblem och kapitalbehov – var projektet redan för stort för att misslyckas utan konsekvenser för hela systemet.

I stället för omprövning valde man att tillföra mer kapital. Förluster sköts på framtiden. Nya rundor motiverades med att man redan kommit så långt.

Detta är ett klassiskt mönster i prestigeprojekt: sunk cost ersätter rationell kalkyl.

När korrigering hotar berättelsen

Att stoppa eller kraftigt skala ned Northvolt hade inneburit mer än ett affärsmisslyckande. Det hade inneburit att erkänna att den gröna omställningens beslutsmodell varit felkalibrerad. Att ambition ersatt analys. Att staten tagit på sig en roll den inte behärskade.

Det var politiskt och institutionellt svårt att bära.

Resultatet blev att projektet drevs vidare trots växande evidens om strukturella problem.

Northvolt som mall

I efterhand framstår Northvolt inte som ett undantag, utan som mallen. Ett projekt där moralisk ambition, statlig legitimering, pensionskapital och elitkonsensus samverkade – och där korrigerande mekanismer sattes ur spel.

Detta är avgörande för att förstå varför nästa projekt kunde lanseras med samma logik, trots att facit redan fanns.

I nästa och sista del följer Stegra – och hur samma process nu upprepas i realtid, med ännu sämre förutsättningar.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är fjärde delen av fem i serien ”Den gröna planekonomin”. Sista delen kommer fredag den 19 februari.