fredag 20 februari
Efter Northvolt fanns facit. Ändå upprepas samma beslutsmodell. Stegra är inte ett nytt misstag – det är ett projekt som från början byggts på antaganden som redan visat sig ohållbara.
När Stegra presenterades hade förutsättningarna redan förändrats i grunden. Energimarknaden var mer ansträngd. Kapitalkostnaderna högre. Geopolitiken hårdare. Konkurrensen brutalare. Det som tidigare kunnat avfärdas som tillfälliga motvindar hade blivit strukturella villkor.
Ett projekt som lanseras efter facit
I ett fungerande beslutsystem hade detta utlöst försiktighet. Här tolkades det i stället som ytterligare ett skäl att skynda på. Precis som tidigare blev tempo ett substitut för analys.
Den omöjliga affärsmodellen
Stegras affär bygger på en kedja av antaganden som var och en är problematiska – och tillsammans i praktiken ogenomförbara.
Projektet förutsätter tillgång till enorma mängder stabil, billig el i ett läge där det svenska elsystemet redan är ansträngt och där ny planerbar produktion saknas i närtid. Elen är inte bara en insatsvara – den är affärens fundament. Utan den faller hela kalkylen.
Samtidigt bygger modellen på råvaruflöden som står i direkt konflikt med berättelsen om lokal och hållbar industri. Den järnmalm som krävs finns inte i den renhet och tillgänglighet som processen förutsätter. I stället krävs långväga transporter av malm och insatsvaror, ofta från andra sidan jorden, med betydande energi- och utsläppskostnader som sällan syns i huvudkalkylen.
Även de fysiska byggstenarna blottlägger motsägelsen. Processutrustning, stålkomponenter och tekniska system hämtas i stor utsträckning från Kina – samma land som projekten samtidigt sägs minska beroendet av. Den strategiska autonomin blir därmed till stor del deklarativ.
Infrastruktur som antas men inte finns
Utöver energi och råvaror förutsätter Stegra en infrastruktur som i dag inte existerar i den skala som krävs. Järnvägskapacitet, hamnlogistik, elnät och lokal samhällsservice måste byggas ut kraftigt – snabbt och samordnat.
Detta är inte marginella justeringar, utan investeringar i mångmiljardklassen. Ändå behandlas de ofta som externa förutsättningar, snarare än som en del av affärsmodellen. Kostnaderna hamnar utanför bolagets balansräkning, men inte utanför samhällets.
Affären håller alltså bara om det offentliga tar ett omfattande ansvar för sådant som normalt betraktas som projektets egna förutsättningar.
Intäktssidan som inte bär
Den kanske mest avgörande svagheten ligger dock på intäktssidan.
Stegras affärsmodell förutsätter att det finns en betalningsvilja för ett permanent premium på ”grönt stål”. Den marknaden existerade möjligen i teorin när projekten lanserades, men har snabbt visat sig vara extremt begränsad i praktiken.
När konjunkturen viker, konkurrensen ökar och globala producenter lanserar egna ”gröna” alternativ till lägre kostnad, försvinner utrymmet för premieprissättning. Köpare av stål agerar inte ideologiskt. De optimerar pris, kvalitet och leveranssäkerhet.
Detta är inte ett svenskt särfall. Motsvarande satsningar i andra länder har redan bromsats, skalats ned eller lagts på is när kunderna inte varit beredda att betala mer. Efterfrågan på stål är global och cyklisk – inte moralisk.
Utan långsiktiga kunder som accepterar högre priser faller hela affärsmodellen. Då återstår bara två möjligheter: permanenta subventioner – eller kollaps.
Samma legitimering, samma språk
Trots detta presenteras Stegra med välbekant retorik: strategiskt, nödvändigt, framtidsbärande. Staten närvarar tidigt. Stödkonstruktioner formas. Pensionskapital mobiliseras.
Skillnaden är att detta nu sker efter att riskerna blivit synliga. Efter att liknande projekt visat hur känsliga de är för energi, logistik, kapital och marknad. Facit finns – men tillåts inte bli styrande.
Eliten och den slutna cirkeln
Även här återkommer samma täta krets av politiska, institutionella och finansiella aktörer. Många är desamma som tidigare. Andra har bytt roller – från politik till näringsliv, från myndighet till styrelserum.
Detta skapar kontinuitet, men också inlåsning. När samma kretsar bekräftar varandra minskar utrymmet för extern prövning. Projektet blir inte bara en investering, utan en bekräftelse på tidigare beslut.
Att stoppa det skulle innebära att ifrågasätta mer än affären – det skulle ifrågasätta omdömet hos dem som redan varit drivande.
Skattebetalarna – den verkliga affärsmodellen
När Stegra, liksom tidigare projekt, beskrivs som för viktigt för att misslyckas är det avgörande att ställa den enda relevanta frågan: vem bär risken när affärsmodellen inte håller?
Svaret är tydligt. Det är inte entreprenörerna. Inte de privata investerarna. Inte heller de beslutsfattare som legitimerade projekten. Det är skattebetalarna – genom statliga garantier, infrastruktursatsningar, energipolitik, pensionskapital och uteblivna alternativinvesteringar.
Detta är den verkliga affärsmodellen. Projekten marknadsförs som marknadsdrivna, men hålls uppe av offentligt risktagande. Uppsidan privatiseras, medan nedsidan systematiskt flyttas till det gemensamma.
I praktiken har staten och pensionssystemet agerat som extremt riskvilliga riskkapitalister, men utan riskkapitalistens mest grundläggande disciplin: att låta dåliga affärer dö.
Slutord – när ambition ersätter ansvar
Den gröna omställningens problem är inte att ambitionen varit hög. Problemet är att staten har använt sin legitimitet för att göra affärsmodeller gångbara som marknaden redan underkänt – och därefter låst in sig politiskt i projekten.
När fungerande system först monteras ned och därefter ersätts av prestigeprojekt som kräver perfekta förutsättningar, byggs sårbarhet in i hela samhällsekonomin. När kunderna inte vill betala, energin inte finns, infrastrukturen saknas och riskerna är kända – men projekten ändå drivs vidare – då handlar det inte längre om framtidstro.
Då handlar det om ansvarslöshet. Punkt. Stegra markerar därför inte början på något nytt.
Det markerar slutpunkten för en modell där staten spelar riskkapitalist med skattebetalarnas pengar – och där notan alltid hamnar hos dem som aldrig fick vara med och fatta besluten.
För facit finns redan.
Frågan är hur många gånger samma affär måste misslyckas innan systemet tvingas erkänna det.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är sista delen av fem i serien ”Den gröna planekonomin”.
