Den moraliska stormakten Del 1: Självbilden

Under större delen av sin moderna historia har Sverige definierat sig genom andra. Vårt kulturliv och vår statskonst formades i relation till dem som låg före oss. På 1700-talet blickade hovet mot Frankrike, där fanns språket, modet och idéerna. Gustav III byggde en spegel av Versailles i miniatyr, och landet importerade inte bara siden och stil utan också upplysningens tro på förnuft och civilisation.

På 1800-talet vände vi blicken västerut mot England, men också söderut mot Tyskland. Den brittiska industrin, frihandeln och den parlamentariska traditionen lockade ett land som ännu levde på trä, järn och jordbruk, medan Tyskland blev den vetenskapliga, tekniska och kulturella förebilden. Den tyska romantiken, utbildningssystemet och industrikulturen präglade Sverige djupt. Under 1800- och det tidiga 1900-talet var Tyskland vår främsta handelspartner, vännation och inspirationskälla. Först med nazismens fall bröts det kulturella och ekonomiska bandet på allvar.

Sverige hade förvisso haft koloniala ambitioner långt tidigare, en liten koloni på Afrikas västkust, Cabo Corso, under 1600-talet, och ön Saint-Barthélemy i Karibien mellan 1784 och 1878, men dessa episoder blev parenteser i historien. De bidrog snarare till vår självbild som ett land utan kolonialt arv, vilket senare gjorde det lättare att inta rollen som moralisk domare i en postkolonial värld.

Efter andra världskriget tog USA över som förebild. Amerikanska managementidéer, konsumtionsmönster och populärkultur formade det nya folkhemmet. Svenskarna blev produktiva, urbaniserade och effektiva. Staten organiserade livet som ett företag; välfärd, bostäder, utbildning, sjukvård. Allt tycktes möjligt när man kombinerade amerikansk optimism med svensk administration.

Men någon gång kring 1960-talet började elevens roll kännas för trång. Sverige hade uppnått något som få små nationer gjort: ekonomisk framgång utan krig, hög social trygghet och politisk stabilitet. Välfärdsstaten var inte längre ett projekt, den var verklighet. När materiella behov var tillfredsställda växte suget efter något mer.

Det var då tanken på det lilla landets stora uppdrag tog form. Vi skulle inte längre inspireras, vi skulle inspirera. Vår modell skulle bli universell.

Från industri till idé
I början av 1970-talet var Sverige ett av världens rikaste länder, med en levnadsstandard i nivå med USA:s och en exportindustri som gjorde landet större än sina åtta miljoner invånare. Samtidigt fanns en känsla av övermättnad. Den generation som byggt folkhemmet började tala mindre om produktion och mer om värden.

Ur det klimatet växte en ny självbild fram. Den gamla handlade om ingenjörskonst, företagande och disciplin. Den nya handlade om moral. Sverige skulle inte längre mäta sin framgång i ton stål eller antal fabriker, utan i rättvisa, solidaritet och fred.

Det var en berättelse som passade sin tid. Kolonialismens epok var över, Vietnamkriget skakade västvärlden, kvinnorörelsen och miljörörelsen utmanade gamla sanningar. I det läget kunde ett litet, rikt och fredligt land träda fram som världens samvete.
Biståndspolitiken blev symbolen. Medan stormakterna investerade i geopolitik investerade Sverige i värdegrund. Sida blev en moralisk supermakt i miniatyr, och biståndsprocenten en sorts internationell dygdmätare.

Migrationen som moralisk prövning
Den nya självbilden fick snart ett konkret uttryck i migrationen. Under 1950- och 1960-talen tog Sverige emot arbetskraft från Finland, Italien, Jugoslavien och Grekland. De kom för att arbeta i industrin och togs emot utan större debatt. Migrationen sågs som ett tecken på framgång, inte som en konflikt.

Men under 1970-talet förändrades motiven. När flyktingar från Latinamerika – särskilt Chile – anlände efter militärkuppen 1973 blev mottagandet en moralisk handling. Att öppna dörren blev ett sätt att leva upp till idealen om solidaritet.

Beslutet 1975 att Sverige officiellt skulle bli ett mångkulturellt samhälle var kulmen på denna utveckling. Staten deklarerade att alla kulturer hade lika värde och att integration skulle ske genom förståelse, inte anpassning. Det passade tidsandan och gav uttryck åt övertygelsen att vår modell kunde rymma alla.

Palmes tid
Olof Palme förkroppsligade denna förening av moral och politik. Han förenade internationellt engagemang med inrikes moral. När han talade om Vietnam, Sydafrika eller Chile lät det som om Sverige var kallat att rädda världen.
Palme förde in moralens språk i politiken. Han talade inte om intressen utan om ansvar. Sverige skulle vara neutralt militärt men inte moraliskt. När han marscherade mot amerikanska bombningar i Hanoi eller tog emot PLO:s Yassir Arafat i Stockholm var det inte bara symbolpolitik, det var ett uttryck för att Sverige nu såg sig självt som vägvisare.

Migrationen passade in i samma berättelse. Den gav moralens retorik en praktisk scen. Sverige blev en fristad för dissidenter och politiska flyktingar. Generositeten togs för given, och få ifrågasatte kostnaden.

Ett nytt evangelium
Den moraliska stormakten föddes alltså inte ur krig eller erövring utan ur välstånd. När andra länder byggde sin identitet på makt byggde Sverige den på mening. Vi började tala om världssamvete, global solidaritet och internationell rättvisa med samma självklarhet som man tidigare talat om export och tillväxt.

Det fanns en särskild lockelse i tanken att moral kunde ersätta makt. Sverige hade aldrig haft något egentligt imperium, men genom att vara gott kunde vi bli stort på nytt. Det var en återkomst till centrum utan att behöva dominera.
Migrationen blev moralens bevis. Varje flykting som kom var en bekräftelse på att Sverige stod på rätt sida av historien. Flyktingmottagandet ersatte exporten som uttryck för nationell prestation.

I denna idé låg också en paradox. Ju mer Sverige talade om jämlikhet och solidaritet, desto starkare blev känslan av moralisk överlägsenhet. Vår modell sågs som ett bevis på att historia och geografi kunde övervinnas med rätt värderingar. Det var en sorts sekulär mission, där biståndsarbetare, lärare och handläggare ersatte prästerna, och där den svenska staten blev den nya kyrkan.

Från förebild till identitet
Under 1970-talet cementerades denna självbild. Sverige blev värd för internationella konferenser om fred, miljö och jämställdhet. Vi tog emot exilpolitiker, fördömde diktaturer och gick före i kärnkrafts-, jämställdhets- och apartheidfrågor. Det var ett projekt som förenade höger och vänster. För de borgerliga var Sverige ett exempel på ordning, rationalitet och framgång. För vänstern var det ett bevis på att ett litet land kunde vara progressivt utan att vara imperialistiskt.

Problemet var att denna självbild blev allt mer självförsörjande. Vi talade mindre om resultat och mer om avsikter. Moralens språk trängde undan pragmatismen. Kritik tolkades som illvilja, ifrågasättande som cynism.

När ekonomin började vackla på 1970-talets slut stod det klart att välfärdsmodellen inte längre gick att expandera i all oändlighet. Men i stället för att se krisen som ett tecken på övermod tolkades den som ett prov på moralisk uthållighet. Vi skulle hålla fast vid solidariteten, även om resurserna sinade. Migrationen passade in även här. Den blev en symbol för lojaliteten till idealet, att Sverige skulle fortsätta vara världens samvete, oavsett kostnad.

En tro som blev struktur
Den moraliska stormakten var inte bara en idé, den blev en struktur. Den påverkade hur myndigheter formades, hur utrikespolitiken bedrevs och hur kulturlivet beskrev världen. Svensk politik började värdera hållning högre än konsekvens. Det viktiga var inte alltid att något fungerade, utan att det signalerade rätt värdegrund.

I backspegeln framstår det som ett kulturellt skifte av sällsynt omfattning. Från 1600-talets stormaktsdrömmar till 1900-talets välfärdsbygge hade Sveriges identitet alltid handlat om förmågan att överleva som liten nation i en stor värld. Nu handlade den om att frälsa den världen, med ord, bistånd och mottagande.

Det var ett storslaget självbedrägeri, men också en logisk fortsättning på vår historia. Ett land som länge definierat sig genom andra behövde till sist en berättelse som handlade om sig självt.

Den moraliska stormakten var den berättelsen. Den gav mening åt välståndet, riktning åt utrikespolitiken och identitet åt ett folk som inte längre behövde kämpa för sin överlevnad. Men den byggde också in en svaghet, oförmågan att skilja mellan god vilja och gott resultat.

När världen förändrades på 1980- och 1990-talen, när globalisering, migration och ekonomiska kriser satte de moraliska idealen på prov, skulle det visa sig att berättelsen om den moraliska stormakten var både vår största styrka och vår största blindhet.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den första delen i en serie om tio. Del 2 publiceras tisdagen den 4 november.