Den moraliska stormakten Del 2: Systemskiftet

När 1970-talets ideal mötte 1980-talets ekonomi började den svenska självbilden knaka. Modellen som hade gjort oss rika vilade på förutsättningar som inte längre fanns; industriell expansion, stigande export och en homogen arbetsstyrka. När de försvann började systemet att leva på lån, både ekonomiskt och moraliskt.

Välfärdsstaten hade byggts för ett samhälle där nästan alla arbetade, skatteintäkterna växte och tilliten var hög. Nu mötte den en globaliserad ekonomi, växande underskott och en ny verklighet med ökad migration.

Skuldens årtionde
1980-talet blev skuldens årtionde i dubbel bemärkelse. Staten och hushållen lånade som aldrig förr, men också samvetet började bokföras. Efter Olof Palmes död 1986 fortsatte Sverige på samma moraliska bana men utan hans karismatiska språk. Idealismen blev rutin, och rutinen blev system.

Avregleringen av kreditmarknaden 1985 skapade en låneboom som gödde spekulation. Samtidigt ökade flyktingmottagandet markant, från Iran, Irak, Libanon, Eritrea och senare Balkan. Den humanitära ambitionen växte trots att ekonomin började darra.

Att ta emot fler blev ett sätt att bevisa att Sverige fortfarande var gott. Mottagandet mättes inte i kapacitet utan i vilja. Politiker talade om moralisk skyldighet snarare än ekonomisk balans. Den moraliska stormakten höll kursen även när motorn stannade.

När krisen kom i början av 1990-talet blev fallet brutalt. Kronan föll, banker räddades, arbetslösheten exploderade. Den svenska staten tvingades till nödlån från Internationella valutafonden. Ändå ökade mottagandet av flyktingar från forna Jugoslavien. Sverige blev en av de största mottagarna per capita i världen. Det var ett beslut som visade enastående humanitet och samtidigt fördjupade den ekonomiska sårbarheten. Moralens kostnad började räknas, men ännu inte erkännas.

Från solidaritet till system
När välfärdsstaten inte längre kunde lova materiell trygghet började den lova moralisk. Under 1990-talet genomfördes en marknadsliberal revolution, skatter sänktes, bolag avreglerades, pensioner reformerades. Men den verkliga förändringen låg på ett annat plan.

Sverige avskaffade sin ekonomiska planering men införde en moralisk. Staten drog sig tillbaka från fabrikerna men byggde ut värdegrunden. Solidariteten, som tidigare handlat om att dela resurser, blev nu en fråga om att uttrycka rätt värderingar. Den gamla klassolidariteten ersattes av en ny global solidaritet. I takt med att industrijobben försvann blev flyktingpolitiken det kvarvarande beviset på att Sverige fortfarande stod för något större än sig självt.

EU och den nya missionen
När Sverige gick med i EU 1995 sågs det som en återkomst till Europa, men också som ett sätt att sprida vår modell. I Bryssel blev Sverige snabbt det land som alltid ville gå längst. Klimat, jämställdhet, bistånd och migration, Sverige såg EU som en plattform för sin moral.

Samtidigt började den inhemska debatten stelna. Frågor om integration, arbetslöshet och segregation hamnade i skymundan. De som ifrågasatte mottagandets omfattning möttes inte med argument utan med etiketter. I ett land där moral var politikens språk blev kritik ett tecken på bristande karaktär. Den moraliska stormakten hade överlevt systemskiftet genom att göra moral till institution.

Moralens institutionalisering
Det var under 1990-talet som den svenska värdegrunden fick sitt formella språk. Skolan, myndigheterna och medierna började tala om inkludering, mångfald och mänskliga rättigheter som självklarheter, inte som mål utan som förutsättningar.

Mottagandet av flyktingar blev både symbol och test. Varje ny våg, från Balkan, från Mellanöstern, från Afrikas horn, blev ett tillfälle att visa att Sverige fortfarande var den moraliska stormakten.

Men samtidigt växte sprickorna. Arbetslösheten bland invandrare sköt i höjden. Bostadsbristen blev permanent. Kommuner slog larm, men staten svarade med värdegrund. Den gamla industriella effektiviteten hade ersatts av administrativ tro.

Enligt återkommande SOM-mätningar från Göteborgs universitet har det aldrig funnits en majoritet i Sverige för ökad invandring. Opinionen har under hela perioden varit mer restriktiv än politiken. Trots det har migrationsnivåerna fortsatt stiga. Den moraliska stormakten blev därmed inte bara ett ideal utan ett elitprojekt, genomfört i övertygelsen att godhet står över majoritetens vilja.

En ny elit
Det växte fram en ny samhällsbärare, den moraliska förvaltaren; politiker, opinionsbildare och byråkrater som inte producerade något materiellt, men som förvaltade berättelsen om Sverige som det goda landet. De talade om inkludering medan exkluderingen växte, om tillit medan förtroendet minskade.

Men för varje problem fanns en ny kampanj, en ny strategi, en ny myndighet. Moral hade blivit ett arbete. Sverige gick in i 2000-talet som ett rikt land med en allt svagare förmåga att tala om konsekvenser. Det fanns en nästan religiös tro på att rätt värderingar kunde upphäva ekonomi, kultur och demografi.

Från moral till identitet
När migrationen ökade efter 2000 förstärktes denna tro. Den stora flyktingvågen 2015 var inte ett avsteg från den svenska linjen, den var dess kulmen. Politiker beskrev den som ett moraliskt ögonblick i historien, ett test på nationens karaktär.

Men samtidigt började opinionen vända. Kommuner gick på knäna, bostadsbristen exploderade, skolor och vård belastades. Den moraliska stormakten hade till slut ställts inför den konkreta frågan som alla stormakter förr eller senare möter, hur mycket kan man bära av sina ideal?

I stället för att besvara frågan försökte Sverige skydda sitt samvete. Den moral som en gång var universell blev nu defensiv. Kritik mot systemet tolkades som angrepp på nationens själ. Moralens språk hade blivit politikens pansar.

Ett system utan uppvaknande
Systemskiftet på 1980- och 1990-talen förändrade Sverige i grunden. Ekonomin liberaliserades, men moralen institutionaliserades. Staten drog sig tillbaka från marknaden men tog kontroll över berättelsen om landet.
Resultatet blev en märklig paradox: ett land som moderniserades tekniskt men fastnade ideologiskt.

Migrationen, som en gång var den moraliska stormaktens stolthet, hade blivit dess börda men också dess beroende. Den var beviset på vår godhet och därför något som inte fick ifrågasättas. När verkligheten till slut hann ifatt idealen stod Sverige där det alltid stått, som moralens stormakt men utan makt att förändra följderna av sin egen tro.

Den moraliska stormakten hade överlevt sitt eget systemskifte, men inte utan pris. I försöket att rädda sin själ hade Sverige byggt ett system som förväxlade moral med identitet, och där varje försök till självkritik tolkades som kätteri.
Det var en modell som kunde bestå länge, men inte för alltid. För nästa del av historien handlar inte längre om tron på det goda, utan om mötet med konsekvenserna.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den andra i en serie om tio. Del 3 publiceras onsdagen den 5 november. Här finns del 1 .