onsdag 5 november
När ekonomin återhämtade sig efter 1990-talskrisen stod Sverige med en ny sorts styrka. Skulderna var betalda, tillväxten tillbaka – men något hade förändrats. Moralen, som en gång var övertygelse, hade blivit administration. Del 3 av 10.
Vid millennieskiftet gick Sverige in i 2000-talet med ett självförtroende som saknade motstycke sedan folkhemmets dagar. Inflationen var under kontroll, exporten ökade, statsskulden minskade. IT-boomen och globaliseringen gav känslan av att historien var på vår sida.
Men berättelsen om välstånd och produktion hade bleknat. Sverige definierade sig inte längre som ett ingenjörsland, utan som ett samhällsprojekt. Den moraliska stormakten levde vidare, men i förändrad form. Den hade lämnat gator och paroller och flyttat in i myndigheter, skolor och medier.
Ett språk tar makten
På 2000-talet blev moralens uttryck språkligt. Politiker, redaktioner och institutioner började tala i termer av värderingar snarare än resultat. Ord som ”mångfald”, ”inkludering”, ”normkritik” och ”hållbarhet” ersatte klassiska politiska mål som arbete, tillväxt och trygghet. Värdegrunden blev den nya ideologin. Den gav sammanhang åt ett samhälle där gamla motsättningar – mellan arbete och kapital, stad och land – hade ersatts av kulturella frågor.
Den moraliska stormakten hade inte längre ett yttre uppdrag, utan ett inre. Efter decennier av internationell solidaritet riktades den nu mot den egna befolkningen. Vi skulle inte längre omvända världen, utan uppfostra oss själva.
Myndigheternas mission
Under 2000-talet spreds ett nytt fenomen: den värdegrundsstyrda myndigheten. Verk, kommuner och universitet började tala med samma röst. Man skulle inte bara leverera tjänster, utan också forma medborgare.
I statliga strategidokument stod det inte längre bara vad som skulle göras, utan hur det skulle kännas. Språket blev terapeutiskt. Där 1960-talets stat talade om folkhemmet, talade 2000-talets stat om inkludering.
Det var en form av sekulär katekes. Genom interna utbildningar, kommunikationsplaner och certifieringar skulle den svenska självbilden hållas levande. Men det fanns en risk i detta: när värdeorden blir många nog, slutar de betyda något.
Migrationen som spegel
Samtidigt fortsatte migrationen att öka. Sverige hade under 1990-talet tagit emot tiotusentals människor från Balkan och Mellanöstern. På 2000-talet fortsatte inflödet, först i lägre takt, sedan med ökande volymer.
Arbetskraftsinvandringen från EU blandades med asylsökande från Irak, Somalia och Afghanistan. Skillnaden mot tidigare decennier var att migrationen inte längre motiverades ekonomiskt, utan moraliskt. Den sågs som en självklarhet, som en del av svensk identitet.
När kommuner började rapportera problem – arbetslöshet, segregation, bostadsbrist – möttes de sällan med saklig analys, utan med språkliga deklarationer. Problemen blev kommunikationsfrågor.
Samtidigt visar SOM-institutets mätningar att det under hela perioden aldrig fanns en majoritet i Sverige för ökad invandring. Trots det ökade migrationen år för år. Politiker och medier talade om humanitet och öppenhet, medan många väljare började uppfatta att de själva inte längre hade något att säga till om.
Från journalistik till moral
Det offentliga samtalet förändrades också. Under 1990-talet kunde Public Service och dagspressen rapportera öppet om integrationsproblem, hedersvåld och kriminalitet utan att uppfattas som politiska. Men på 2000-talet skedde en förskjutning.
Journalistikens roll gick från att beskriva till att vägleda. Redaktörer och reportrar började se sig själva som medskapare av samhällets värdegrund. Tonläget blev pedagogiskt, ibland aktivistiskt.
Bakgrunden var delvis goda motiv – viljan att motverka fördomar och polarisering – men effekten blev att vissa ämnen började hanteras med försiktighet. Negativa konsekvenser av migration, eller sociala problem som kunde tolkas som misslyckanden för politiken, tonades ned eller placerades i mjukare kontexter. Detta var inte censur i formell mening, utan en kulturell reflex. Det offentliga samtalet började tala med samma röst som myndigheterna.
Det goda landets förvaltare
Den moraliska stormakten hade fått nya väktare. De var inte längre biståndsarbetare och missionärer, utan kommunikatörer, projektledare och utbildare. Deras uppgift var inte att förändra världen, utan att upprätthålla bilden av Sverige som ett gott land.
Många gjorde det med ärlig övertygelse. Men systemet byggde på en paradox: ju fler som tvivlade, desto hårdare måste bilden försvaras. Det var under dessa år som begreppet ”värdegrund” började användas som ett skydd mot kritik. Den som ifrågasatte migrationspolitiken, integrationsresultaten eller kriminaliteten riskerade att stämplas som misstänkt, inte felaktig. Moralens språk, som en gång varit öppet och progressivt, blev nu ett verktyg för kontroll.
Från värderingar till varumärke
Under 2000-talet blev Sverige också ett internationellt varumärke. Utrikesdepartementet talade om ”nation branding” och svenska institutet byggde kampanjer kring bilden av Sverige som progressivt, jämställt och tolerant.
Det var effektivt utåt, men samtidigt fjärmade det självbilden från vardagen. I många förorter växte parallella samhällen fram, skolresultaten sjönk och tilliten mellan grupper minskade.
Men den officiella berättelsen låg fast. Sverige var förebild. Det var vår identitet.
Den tysta oron
Kring 2010 började oron växa, men den tog sig sällan politiska uttryck. I stället hördes den i samtal, på arbetsplatser och i lokalsamhällen. Lärare berättade om elever som inte lärde sig svenska. Poliser talade om områden där staten tappat fotfästet.
Men dessa röster passade inte in i berättelsen om det goda landet. I stället för att tas på allvar behandlades de som kommunikationsproblem. Tilliten – Sveriges kanske viktigaste kapital – började sjunka. Men så länge språket bestod, gick det att förneka förändringen.
Ett samhälle i mellanläge
När 2010-talet tog sin början stod Sverige på en märklig plats. Landet var rikt, fredligt och digitaliserat. Det fanns inga egentliga fiender, men en växande känsla av disharmoni.
Politiken hade ersatt konflikt med konsensus. Moralen hade ersatt ideologi.
Sverige styrdes inte längre av framtidsvisioner, utan av föreställningen om sin egen godhet.
Den moraliska stormakten hade överlevt två ekonomiska kriser, men på bekostnad av sin självkritik. Den hade blivit sin egen berättelse, en bild som måste bevaras till varje pris.
Men under ytan samlades trycket. När migrationsvågen 2015 slog in över Europa var det inte en ny historia som började, utan en gammal som nådde sin kulmen.
