torsdag 6 november
När världen öppnade sig på 2010-talet stod Sverige redo att leda med värderingar. Men under ytan växte en ny sorts oro – tyst, spridd och allt svårare att formulera. Landet som byggt sin identitet på moral hade börjat tappa sin förmåga till självrannsakan. Del 4 av 10.
När Alliansen vann valet 2010 var Sverige på ytan stabilt. Arbetslösheten var låg, statsfinanserna starka och tilltron till framtiden hög. Men under den glänsande ytan hade något börjat skava. Det gällde inte ekonomin, utan berättelsen.
Under 2000-talet hade Sverige blivit ett land som styrdes av värderingar snarare än ideologier. Det var inte längre politiska konfliktlinjer som dominerade, utan språket om tolerans, inkludering och mångfald. De flesta partier var överens om att Sverige skulle vara en humanitär förebild.
Men samtidigt hade opinionen börjat förändras. SOM-institutets mätningar visade år efter år att det aldrig funnits en majoritet för ökad invandring. Stödet för en mer restriktiv linje växte långsamt, men utan att få politiskt uttryck.
Ett nytt parlamentariskt landskap
När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 förändrades det politiska landskapet. För första gången på decennier fanns ett parti som öppet ifrågasatte den rådande migrationspolitiken.
För de etablerade partierna blev detta en chock. Reaktionen blev inte självrannsakan utan isolering. I stället för att diskutera frågan försökte man undvika den.
Statsminister Fredrik Reinfeldt såg sin uppgift som att försvara öppenheten och den humanitära traditionen. För att hålla samman sitt regeringsunderlag sökte han bredare uppgörelser utanför blockgränsen. Det ledde 2011 till en överenskommelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken – en uppgörelse som i praktiken gjorde Sverige till ett av de mest generösa mottagarländerna i Europa.
Den moraliska reflexen
Samarbetet mellan Moderaterna och Miljöpartiet var ideologiskt ovanligt men moraliskt logiskt. Båda partierna ville visa att Sverige stod emot nationalism och främlingsfientlighet. Att enas över blockgränsen blev ett sätt att försvara värdegrunden.
Men effekten blev en annan. I stället för att stabilisera opinionen förstärktes upplevelsen av att de etablerade partierna inte längre lyssnade.
Under dessa år ökade antalet asylsökande kraftigt. Sverige införde regler som gav personer utan uppehållstillstånd – de så kallade papperslösa – rätt till akut sjukvård, skolgång och viss tandvård. Reformen motiverades humanitärt, men den blev också symbolisk: Sverige skulle inte bara vara rättvist, utan rättfärdigt.
Den moraliska stormakten hade flyttat in i välfärdssystemets kärna.
En ny sorts tystnad
I medierna skedde samtidigt en förändring. Efter decennier av självsäker idealism började redaktioner visa allt större försiktighet i frågor som rörde migration, integration och kriminalitet.
Det var sällan fråga om formell censur, utan snarare om en oskriven norm. Många redaktioner såg sig som en del av kampen mot populism. Man ville motverka främlingsfientlighet – och gjorde det genom att tona ned, omformulera eller helt undvika ämnen som kunde uppfattas som stigmatiserande.
Det skapade en paradox: ju mer medierna försökte skydda samhällsdebatten från polarisering, desto större blev misstron mot medierna själva.
Tilliten börjar falla
Samtidigt förändrades vardagen. Kommuner rapporterade växande sociala kostnader. Skolor i utsatta områden tappade både lärare och elever. Polisen varnade för parallella strukturer. Men det politiska samtalet handlade sällan om konsekvenser – utan om värderingar.
Tilliten, som länge varit Sveriges mest unika tillgång, började gradvis falla.
För många svenskar uppstod en känsla av dubbla verkligheter. Den officiella bilden – det öppna, progressiva, framgångsrika Sverige – stod inte längre i takt med den erfarenhet som många såg i sin närmiljö.
Denna spricka var ännu inte ett uppror. Den tog sig uttryck i tystnad, i suckar vid köksbord, i minskad tro på medier och partier.
Den moraliska paradoxen
Det som skedde under Reinfeldt II var i sak en paradox. Avsikten var att värna toleransen, men resultatet blev att migrationspolitiken fördes längre än vad opinionen stödde. Alliansregeringen hade velat visa ledarskap i ett Europa som alltmer talade om gränser.
Men i viljan att stå emot nationalism växte ett nytt slags politiskt vakuum. När partierna slöt leden kring den moraliska berättelsen fanns plötsligt bara ett parti som talade om migrationens baksidor – och det var just det parti man försökte isolera.
En växande trötthet
Mot slutet av mandatperioden hade något förändrats i tonläget. De stora orden kändes slitna. Retoriken om öppenhet krockade med en vardag av ansträngda kommunbudgetar och växande segregation.
Ändå hölls kursen. Att ifrågasätta politiken uppfattades som att ifrågasätta anständigheten. I detta klimat blev den moraliska stormakten mer självrefererande än någonsin.
När flyktingkrisen kom 2015 var Sverige inte oförberett tekniskt, men mentalt. Under ett decennium hade landet undvikit att tala klarspråk om de problem som växte fram.
Den tysta oron hade vuxit i skuggan av den högljudda godheten.
