fredag 7 november
Hösten 2015 ville Sverige rädda världen. Politiker talade om moralens ögonblick, medier om medmänsklighetens triumf. Men när idealen mötte verkligheten visade sig den moraliska stormakten ha nått sin gräns. Del 5 av 10.
Sommaren 2015 började rapporterna strömma in: över Medelhavet kom hundratusentals människor på flykt från Syrien, Irak och Afghanistan. Bilderna på drunknade barn och överfulla båtar skapade en moralisk chockvåg genom Europa.
I Sverige väckte det något djupt. Landet som i generationer sett sig självt som humanitetens försvarare trädde fram igen, nu på världens scen. Statsminister Stefan Löfven höll tal på Medborgarplatsen i Stockholm den 6 september och förklarade: ”Mitt Europa bygger inga murar”.
För en kort stund verkade hela nationen förenad i en känsla av moraliskt kall.
Den moraliska mobiliseringen
Under några månader hösten 2015 uppstod en kollektiv rörelse som saknar motstycke i modern svensk historia. Privatpersoner, föreningar, företag och kommuner mobiliserade för att ta emot människor på flykt.
Tågen från Danmark möttes av applåder och filtar. Tjänstemän sov på kontor. Migrationsverket öppnade temporära boenden i gymnastiksalar och mässhallar.
Sverige tog emot fler asylsökande per capita än något annat land i Europa. Närmare 163 000 personer sökte asyl på ett år – fler än under hela 1990-talets Balkankrig tillsammans.
I det ögonblicket blev den moraliska stormakten total. Politiker beskrev situationen som ett test på landets själ. Ledarsidor förklarade att detta var stunden då Sverige visade vem man var.
Ett språk i extas
Retoriken blev alltmer religiös. Den politiska debatten handlade inte längre om resurser eller kapacitet, utan om värdighet. Statsministern talade om moralens prövning. Kulturprofiler skrev att Sverige skulle vara ljuset i Europas mörker.
Den som uttryckte oro eller ifrågasatte mottagningens omfattning möttes ofta med misstänksamhet. Kritiska röster beskrevs som kallhjärtade, populistiska eller farliga.
Det var moralens crescendo – en tid när godhet upphöjdes till självändamål och alla andra överväganden sköts åt sidan.
Men medan språket gick på högvarv började verkligheten krackelera.
Kommunerna går på knä
Under hösten började kommunerna slå larm. Boendena räckte inte till, skolorna var överfulla, socialtjänsten pressad. Många kommuner fick dubblera budgetar för mottagning och stöd.
På Migrationsverket arbetade människor dygnet runt. Statens kostnader steg med tiotals miljarder.
Ändå höll den politiska ledningen fast vid berättelsen. När regeringen försökte tona ned tempot beskrev medier och opinionsbildare det som svek mot humanismen.
Det var som om hela samhället fastnat i en moralisk extas som ingen vågade bryta.
Den första reträtten
Men verkligheten gick inte längre att ignorera. I november 2015 höll regeringen en presskonferens som kom att bli symbolisk.
Statsminister Löfven och vice statsminister Åsa Romson meddelade att Sverige nu inför gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd. Landet som bara veckor tidigare talat om murarnas fall började åter resa dem.
I medierna kallades det ”vändpunkten”. För många politiker var det snarare ett moraliskt trauma.
Moralens baksmälla
När den akuta krisen lagt sig började den långsamma efterräkningen. Kommunerna stod med underskott, myndigheterna med köer, skolor och bostadsområden med nya utmaningar.
För första gången på decennier började svenska medier tala öppet om integrationsproblem, parallellsamhällen och växande kriminalitet. Men tilltalet var försiktigt, nästan urskuldande.
Den moraliska stormakten hade fått sin baksmälla.
En förlorad tillit
Samtidigt förändrades något i opinionen. De partier som hållit fast vid den öppna linjen förlorade snabbt stöd. Mätningar visade att förtroendet för både regeringen och Public Service sjönk kraftigt under åren efter krisen.
Många upplevde att de hade blivit förda bakom ljuset – att den officiella berättelsen hade lovat mer än vad verkligheten kunde leverera.
Men för andra handlade frågan fortfarande om moral. Den som tvivlade på den öppna linjen misstänktes för att ha glömt humanismen.
Det var som om landet splittrades i två språk: ett som talade om värden, ett annat som talade om konsekvenser.
Slutet på oskulden
Hösten 2015 markerade slutet på en epok. Den moraliska stormakten hade mött sin egen gräns. Inte för att idealen var fel, utan för att de inte längre förmådde bära verkligheten.
Det som följde var en långsam nedstigning – ett Sverige som började tala om volymer, kostnader och kontroll, men fortfarande med försiktighet. Landet som i fyrtio år byggt sin identitet på moral hade tvingats möta det man länge undvikit: ansvar utan självbild.
Den moraliska stormakten hade inte fallit, men den hade vaknat.
