Den moraliska stormakten Del 7: När moralen blev styrsystem

Efter årtionden av självbild som humanitär föregångare klev Sverige in i 2010-talet med en övertygelse om att goda intentioner kunde ersätta resultat. Under ytan förvandlades staten till en moralisk maskin där symboler vägde tyngre än verklighet, och där förvaltningen började tala om känslor i stället för fakta. Mellan 2016 och 2025 blev idealen en sorts valuta, och moralen ersatte kompetensen som ledstjärna. Det var början på den stora desillusionen.

Sverige har länge präglats av en stark offentlig etik. I folkhemmet var den tyst, praktisk och förankrad i plikt, arbete och rättvisa. Under 2010-talet fick den en ny form, och den institutionaliserades. Staten började mäta värderingar i stället för prestationer.

Myndigheter fick instruktioner att främja inkludering, värdegrund och hållbarhet som egna mål, oberoende av verksamhetens syfte. Denna förändring skedde inte med illvilja, utan med en övertygelse om att samhället kunde styras genom goda avsikter. Men när moralen blir instrument, slutar den vara moral. Den blir teknik.

Förvaltningens klassiska uppdrag, att tillämpa lagar likvärdigt och rationellt, började ersättas av en känslostyrd logik. Den svenska staten blev inte längre en neutral förvaltare, utan en moralisk deltagare.

När myndigheter blev opinionsbildare
I decennier var den svenska förvaltningen sinnebilden av weberiansk rationalitet – saklig, hierarkisk och opartisk. Tjänstemannen skulle vara neutral, inte normativ. Men under 2010-talet försköts balansen. Myndigheter började agera som opinionsbildare.

Skolverket drev värdepolitiska tolkningar av undervisning. MUCF, som skulle stödja ungdomsorganisationer, började finansiera identitetspolitiska projekt. Folkhälsomyndigheten kommunicerade värderingar snarare än fakta.

Naturvårdsverket, Arbetsförmedlingen och till och med Försvarsmakten byggde kampanjer med moraliska budskap, om normkritik, representation eller hållbarhet, som om de vore civilsamhällesaktörer.

Detta var myndighetsaktivism, en ny form av statlig självförståelse där lojalitet mot värdegrund ersatte lojalitet mot medborgaren. Förvaltningen började se sig själv som bärare av en högre sanning, och därmed som pedagog snarare än tjänare. Bo Rothstein har påpekat att Sveriges höga institutionella tillit byggde på principen om en opartisk stat. När staten börjar ta ställning i kulturella och moraliska frågor bryts denna grund. Det som tidigare skapade tillit, neutralitet, ersattes av ett system där den rätta åsikten blev viktigare än rättssäkerheten.

Från meritokrati till moraltest
Denna förskjutning förstärktes av en ny typ av ledarskap. Tillsättningar inom stat och myndigheter började i allt högre grad betona värdegrundsarbete, inkluderande ledarskap och normmedvetenhet. Krav på fackkunskap och resultat minimerades.

På ytan var det humanistiskt. I praktiken blev det ett moraliskt test. Den som tänkte för mycket i sakfrågor riskerade att betraktas som problematisk. Den som talade om resultat kunde framstå som kall. Förvaltningen blev emotionell. Ord som empati, mod och inlyssnande ersatte saklighet, effektivitet och likabehandling i myndigheternas interna dokument. Den gamla tjänstemannahederns kärna, att göra rätt även när det är obekvämt, ersattes av en ny lojalitet, att säga rätt även när det inte är sant.

När staten slutade vara neutral
Myndighetsaktivismen fick sin mest långtgående effekt i förhållandet mellan stat och medborgare. Staten började uppfostra folket. Informationskampanjer om jämställdhet, klimat och migration fick en alltmer paternalistisk ton.

Myndigheter formulerade sig inte som samhällsservrar, utan som moraliska vägvisare. När staten talar till medborgaren som till ett barn förlorar den sin legitimitet. Den blir inte längre demokratins tjänare, utan dess lärare. Och när staten predikar snarare än förvaltar, förlorar medborgaren sin motpart, och demokratin sin symmetri.

Denna utveckling var inte unik för Sverige, men här blev den särskilt synlig eftersom förvaltningen länge hade utgjort själva fundamentet för samhällsförtroendet. När staten slutade vara neutral, började tilliten vittra även i toppen.

Språkets förskjutning
I takt med att moralen institutionaliserades förändrades också språket. Ord som tidigare beskrev verklighet började ersättas av ord som beskrev känslor. Brott blev utmaningar. Misslyckanden blev möjligheter. Segregation kallades mångfald.

Den semantiska förskjutningen gjorde politiken tandlös, men också självrättfärdig. Så länge språket var moraliskt korrekt behövde inte resultaten vara det. Detta språkbruk fungerade som ett skydd mot ansvar, det dolde verkligheten under en hinna av godhet. Max Weber kallade detta ”värderationalitetens fälla”, när handlingar styrs av vad som känns rätt i stunden snarare än av vad som fungerar. I Sverige blev denna fälla till styrsystem.

När forskningen tystnade
När moral ersätter metod påverkas även kunskapen. Forskare och analytiker inom statliga myndigheter började självcensurera sig. Rapporter om migrationens kostnader, våldsbrottens demografi eller integrationspolitikens misslyckanden blev ofta internmaterial. I flera fall stoppades publiceringar för att de kunde misstolkas. Det var inte lögn, det var lying by omission, den tystnad som blivit systemets nya självförsvar. Men varje gång sanningen döljs för att skydda bilden, förlorar staten sin trovärdighet.

Den moraliska staten
Resultatet av denna utveckling blev en ny typ av stat, en moralisk aktör utan självinsikt. Den hade alla ambitioner att vara god, men allt färre verktyg för att vara rättvis. Politiken började förväxla värderingar med lösningar. Myndigheterna förväxlade syfte med symbol. Sverige hade gått från att vara världens mest rationella byråkrati till att bli en känslomässig apparat. Det var fortfarande ett välordnat land, men inte längre ett sakligt.

Mot verkligheten igen
När moralen blir ett styrsystem tar den också sitt eget liv. För den moral som mäts, rapporteras och premieras upphör att vara äkta. Mellan 2016 och 2025 förvandlades svensk förvaltning från motor till spegel, den reflekterade tidsandan snarare än att stå emot den.

Men inget system kan styras på känsla hur länge som helst. Till slut tränger verkligheten igenom. Förvaltningens framtid handlar därför inte om fler värdeord, utan om att återgå till det mest grundläggande: opartiskhet, kompetens och hederlighet. Sverige behöver inte en godare stat, det behöver en fungerande.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den sjätte i en serie om tio. Del 7 publiceras tisdagen den 11 november. Här finns del 1, 2, 3, 4, 5 och 6.