Det svenska samhällskontraktet byggde på idén om att alla skulle bidra efter förmåga och få stöd efter behov. Men under 2000-talet blev balansen skev. Bidrag, subventioner och ersättningar växte snabbare än incitamenten till arbete.
Arbetslinjen blev till ett ideal snarare än en realitet. I praktiken uppstod två ekonomier: en produktiv och en beroende. Politikerna fortsatte tala om inkludering, men undvek frågan som definierar varje välfärdsstat: hur länge kan några få försörja så många andra?
Det osynliga brottet mot ömsesidigheten
När människor upplever att de följer reglerna men ser andra leva på systemet utan motprestation, uppstår en moralisk spricka. Den är inte ekonomisk utan existentiell. Många kommuner gick från arbetslinje till bidragslinje, ofta med motiveringen att det var humant.
Men det verkligt humana hade varit att skapa vägar till självförsörjning. Sverige började täcka över problemen med kompensation: försörjningsstöd, etableringsbidrag, bostadsersättningar. Resultatet blev ett skuggsystem som underminerade tilliten.
En modell som tappade sin logik
Välfärdsstaten byggdes för tillfälliga kriser, inte för permanenta beroenden. Men när integrationen misslyckades, blev undantaget till norm.
Hundratusentals människor fastnade i livslång försörjning utan tydliga krav på deltagande. Kommuner började tala om ”social hållbarhet” i stället för självförsörjning. Språket blev en ursäkt för passivitet. Många av dem som arbetar inom välfärden såg utvecklingen men tystnade, bundna av en kultur där kritik kunde tolkas som brist på empati.
Vid mitten av 2020-talet står Sverige vid ett vägskäl. Systemet fungerar fortfarande på ytan: löner betalas, skolor går runt, vården håller sig flytande. Men under ytan finns tröttheten, oron och cynismen. Det som började som en låg viskning har nu blivit en stark röst.
Allt fler talar öppet om behovet av återvandring för personer som inte lyckas anpassa sig eller komma in på arbetsmarknaden. Regeringen har höjt återvändarbidraget, men många kommuner har ändå sagt nej till att ens föra en dialog om det, trots att de flesta redan går på knäna av samma skäl: att alltför få bidrar in i systemet. Allt fler talar om två Sverige. Inte i politisk mening, utan i existentiell. Ett land som arbetar, och ett land som administreras. Det ena bär, det andra bärs.
Välfärdens paradox
Sveriges styrka var länge kombinationen av individuell frihet och kollektivt ansvar. När den balansen bröts, förlorade modellen sin själ. Trygghetssystemen började skydda från konsekvens snarare än från nöd. Den som ansträngde sig såg ingen skillnad mot den som lät bli. Det skapade en tyst vrede, inte mot de svaga, utan mot ett system som slutat skilja mellan ansträngning och passivitet. Ett samhälle där alla ska med, men färre går först.
Politiken fortsatte tala om rättvisa men undvek dess förutsättning: ömsesidighet. Under decennier vände partier bort blicken från den växande gruppen som aldrig kom in på arbetsmarknaden. Diskussionen om kultur, värderingar och krav gjordes om till moralfrågor. Den som talade om ansvar kallades hård. Den som talade om verklighet anklagades för att sakna medkänsla. På så sätt blev moralen ett skydd mot sanningen.
Den nya ojämlikheten
Den svenska jämlikheten byggde på likvärdiga möjligheter. I dag handlar den om kompensation. Välfärden har blivit en omfördelningsmaskin där pengar flyttas utan att samhällsstrukturen stärks. Resultatet är en ny form av ojämlikhet, inte mellan klasser utan mellan ansvarstagande och ansvarslösa. Den är svår att mäta, men lätt att känna. Det är skillnaden mellan dem som betalar skatten och dem som betraktar den som någon annans ansvar.
Under 2010- och 2020-talen förvandlades myndigheter till kommunikativa organisationer. De började tala i känslor i stället för konsekvenser. Polisen beskrev brott som utmaningar, Skolverket kallade misslyckanden olikheter, Arbetsförmedlingen talade om inkludering i stället för arbete. Den nya byråkratin blev moralisk snarare än rationell. Syftet var att visa empati, men effekten blev att man tappade respekt. Staten gick från att vara rättvis till att vara rädd.
En tillit som inte längre delas
Tillit var Sveriges mest unika kapital, men när samhället blev mer fragmenterat började den att spricka. Människor som arbetar och betalar skatt upplever i dag att de försörjer ett system som inte längre är deras. De som lever i utanförskap ser å sin sida ett samhälle som dömer men inte hjälper.
