Sprickorna började redan på 1990-talet, det långsamma förfallet i små undantag och i tystnader som blev vanor. Varje gång politiken valde förhandling före konsekvens och varje gång lagens principer böjdes för att undvika konflikt, förlorade samhället en liten del av sin ryggrad.
Under 2000-talet förstärktes dessa tendenser. Parallella ordningar växte fram i vissa förorter och i flera stadsdelar började grupper pröva att ersätta statens funktioner. Polisen rapporterade om hot mot vittnen och svårigheter att genomföra utredningar, rättsväsendet mötte ett nytt motstånd i form av tystnadskultur, och skolor och socialtjänster pressades till gränsen.
Klanstrukturer och släktbaserade lojaliteter fann grogrund där staten var frånvarande socialt, språkligt eller kulturellt. I dessa miljöer ersatte relationer lagen, heder och status blev den dominerande valutan och konflikter löstes utanför rättssystemet.
Samtidigt växte gängen fram som en annan form av makt, strukturerade kring ekonomiska intressen, territoriell kontroll och ungdomars behov av tillhörighet. Klanlogik och gänglogik möttes, ibland i allianser och ibland i blodiga uppgörelser, men ofta i ett samband där våld och kontroll blev vägar till både respekt och inkomst.
Den nya ordningen var inte homogen, den var fragmenterad och pragmatisk, men gemensamt för de olika formerna var att de underminerade statens auktoritet.
När maffian blev svensk, en bläckfisk i systemet
Parallellt med synligt våld uppstod en annan, mer slående process, en infiltration av välfärdens och statens kärnstrukturer. Det som Per Brinkemo och andra har varnat för kan beskrivas som en ny svensk maffia, en bläckfisk vars tentakler når in i kommuner, upphandlingssystem, vårdföretag, föreningar och ibland även rättssystemets och politikens innersta rum.
Genom föreningar, påhittade företag, överprissatta avtal och organiserad bidragsansökan kanaliserades stora summor till nätverk som byggde både ekonomisk och politisk makt.
Advokater, mellanhänder och vissa företagare blev noder i ett nätverk som gjort det lönsamt att utnyttja systemen. Det är en systematisk korruption där våld, ekonomisk kriminalitet och institutionell infiltration samverkar, en struktur som både gömmer sig i byråkratin och växer sig starkare för varje dag staten tvekar.
Välfärdsbrotten och kulturkollisionen
Välfärdsbrott är inte bara siffror i en budget, det är en moralisk spricka. Bidragsflöden, falska etableringsinsatser och skenverksamheter har skapat en underjordisk ekonomi där brott lönar sig bättre än ärligt arbete.
Samtidigt krockade Sverige – och särskilt offentliga verksamheter – med kulturer där våld och kontroll har andra funktioner än i den svenska vardagen.
Hederslogiker, religiös auktoritet och klanbeslut kan gå hand i hand med affärsmodeller som exploaterar myndigheternas godhet. När systemet inte klarar att skilja behov från utnyttjande förlorar det sin legitimitet, och när medborgare uppfattar att resurser kanaliseras till aktörer som inte tillför samhället något, urholkas den sociala kontraktets grund.
De nya brottsformerna, våldet mot kvinnor och ungdomar
Efter 2015 synliggjordes nya och särskilt oroande former av brott som skapade enorm otrygghet bland tjejer och kvinnor: överfallsvåldtäkter, gruppvåldtäkter och förnedringsrån där unga utsatta ofta utsattes kollektivt, ibland med inslag av rasistiska förnedringsmotiv enligt omfattande mediarapportering.
Samtidigt framträdde fenomenet med förnedringsrån mot unga vita killar på väg hem från skolan eller träningen, där förövarna inte sällan filmade och spred övergreppen. Dessa handlingar är inte bara kriminalitet i individuell bemärkelse, de är socialt destruktiva och bryter ner trygghetens minsta cell, skapar rädsla som sprider sig genom skolor och föreningsliv, och de normaliserar en våldskultur där människors värdighet systematiskt kränks.
Normalisering, språk och politisk förnekelse
Språket följde ofta med förnekelsen. Myndigheter och medier talade om utmaningar i stället för att benämna brotten, händelser i stället för sprängningar, övergrepp i stället för våldtäkter. Detta var inte enbart retorik, det var en del av processen som gjorde problemen möjliga att hantera som statistik och kommunikation i stället för som rättslig och moralisk fråga.
De osynliga offren och samhällsklyftan
Mitt i allt detta finns de osynliga offren, de som inte får rubrikerna men som varje dag bär konsekvenserna, föräldrar som inte vågar låta sina barn gå fritt, lärare som slutar för att arbetsmiljön blir ohållbar, kvinnor som tystas av rädsla för repressalier, vittnen som drar sig ur rättsprocesser.
