DN är den arroganta mobbaren – inte Fokus

Dagens Nyheter har sedan länge haft en tendens att slå ned på mindre redaktioner och nya uppstickare i mediebranschen. Det är i sig inget nytt. Det som däremot är anmärkningsvärt är intensiteten den senaste månaden – och att den i hög grad drivs av DN:s ledar- och opinionsmaterial.

I stället för saklig polemik har kritiken i flera fall glidit över i rena personangrepp, vilket illustreras tydligast i de återkommande texterna om Henrik Jönsson och hans satsning 100 procent. I en dagsfärsk krönika går Johannes Klenell inte bara till hårt angrepp mot Jönsson utan även mot hans publik, vilka han kallar ”alla rasande glöggstinna dårar som följer Jönsson på sociala medier”.

Och man behöver bara gå ett par veckor tillbaka i tiden för att läsa ledarartikeln ”Henrik Jönsson verkar mer intresserad av att ta selfies med makten än att granska den”, där Lisa Magnusson beskriver honom som ”en ny sorts medieman” i nedlåtande termer och avslutar med orden: ”Jag hoppas vid gud att detta inte är framtiden”.

Ytterligare en uppstickare fick sig en släng av sleven strax före jul. I samband med att Carl-Oskar Bohlin medverkade i en intervju hos Epoch Times riktades DN:s kritik mindre mot vad som faktiskt sades – och desto mer mot själva plattformen. Epoch Times beskrevs som så problematisk att blotta kontakten ansågs diskvalificerande och Bohlins deltagande framställdes som ett moraliskt tillkortakommande.

Även vi själva, Fokus, drabbades nyligen. Den 12 december publicerade DN en ledartext av Max Hjelm med den retoriskt laddade rubriken: ”De kallar folk kackerlackor, invasiva arter och apor – men nazistmarscher ska nyanseras?”.

Texten utger sig för att vara en sorgsen betraktelse över ett prisbelönt magasins förfall, men fungerar i praktiken som en delegitimering av Fokus som redaktion. Enskilda texter, formuleringar och sociala medier-utspel staplas till en helhetsbild där tidningen är tänkt att betraktas som ett moraliskt problem. Fokus beskrivs ha ”gått från klassens charmiga nörd till en arrogant mobbare”.

DN:s skadeglädje var omåttlig när de avslöjade att den då nystartade tidningen Bulletin hade publicerat en mängd artiklar som i praktiken var kopierade pressmeddelanden. I stället för att betrakta det som ett publicistiskt misstag använde DN sitt avslöjande för att tillintetgöra Bulletins hela legitimitet i efterföljande artiklar. 

Men att DN senare själva avslöjades med att under ett helt års tid ha plagierat artiklar från Omni blev en pinsamhet de snabbt ville lämna bakom sig – och den nyheten fick inte i närheten av samma medieuppmärksamhet.

Det visar hur stora starka DN tenderar att använda andras misstag som vapen, medan de egna reduceras till bagateller. DN:s återkommande angrepp på mindre aktörer kan möjligen bottna i en självbild som moraliskt rättesnöre.

Men de kan lika gärna läsas som osäkerhet hos en dominerande aktör som upplever sin position utmanad. I det ljuset är det inte Fokus som framstår som den arroganta mobbaren, utan DN självt.