Downing Street i ”Yes, Prime Minister”-läge

Ny storm i brittisk politik. För svenska läsare som inte följt varje krumbukt i Westminster: premiärminister Keir Starmer utsåg New Labour-veteranen Peter Mandelson till ambassadör i Washington därför att han påstods kunna smörja Donald Trump. Mandelson föll sedan pladask när hans nära kopplingar till pedofilen Jeffrey Epstein offentliggjordes.

Så varför blåser det på nytt, nu när Mandelson redan står vid en skampåle han knappast någonsin kommer att kunna lämna? Därför att strålkastarljuset har flyttats till hur han över huvud taget kunde tillsättas. Trots att Mandelson flera gånger tidigare tvingats avgå, skandalartat, från tunga poster. Trots att det även nu har visat sig att statsförvaltningens interna säkerhetsprövning rekommenderade att Mandelson inte skulle godkännas som ambassadör. En rekommendation som alltså negligerades.

För några dagar sedan gjorde Starmer dessutom tabben att göra utrikesdepartementets högsta tjänsteman, Olly Robbins, till ensam syndabock. Starmer hävdar att han följt korrekta processer och att Robbins inte lät honom få veta det som i princip hela Storbritannien vetat i årtionden: att Peter Mandelson är en hal ål. Efter att ha fått sparken svarade Robbins inför parlamentets utrikesutskott att han minsann också han följt alla regler och processer. Han tillade att trycket uppifrån inte lämnade något tvivel om att Mandelson förväntades få klartecken.

Det är nästan omöjligt att inte tänka på komediserien Yes, Prime Minister. Starmer och Robbins hävdar båda med emfas att de själva inte gjort några fel, bara följt processen; inga varningsklockor har ignorerats, utan olika bedömningar har balanserats. Båda gömmer sig också, öppet och nästan parodiskt, bakom tal om processintegritet. Ett centralt inslag i Starmers försvar är att han borde ha informerats, att han aldrig fått veta att den interna säkerhetsprövningen utfallit till Mandelsons nackdel.

Problematiskt för Starmer förblir att han offentligt hade tillkännagivit Mandelsons utnämning redan den 20 december 2024. Säkerhetsprövningen inleddes först tre dagar senare och blev klar först i slutet av januari. Det luktar därmed mindre ovetskap än klassiskt politiskt trixande: först fattas det politiska beslutet, sedan får maskineriet uppfinna en procedur som gör det oåterkalleligt. Om det senare hettar till gäller det att inte ha vetat för mycket. Att hela soppan dessutom gäller Peter Mandelson – känd som ”Prince of Darkness” ända sedan 90-talet – gör saken nästan övertydlig.

Starmer gick till val som kandidat för Labours högerfalang; efter eran med Jeremy Corbyn vid rodret stod vänsterfalangens aktier lågt i kurs. Nu vädrar vänsterfalangen både blod och en möjlighet till comeback. Labourveteranen Diane Abbott skar i förrgår genom dimridån med större precision än hela regeringskansliet; hon sa att vanligt folk inte bryr sig om process och procedur, utan om öppenhet och om att kloka beslut fattas. Hon avslutade med en lika uppenbar som förödande fråga: ”Why did the Prime Minister not ask?”

Det utdragna spektaklet slår rakt mot Starmers hela existensberättigande som partiledare och premiärminister. Hans teknokratiska färglöshet var länge hans enda riktiga tillgång: den till synes oförarglige advokaten och före detta åklagaren lovade nit, ordning och ansvar samt att inte överraska, framför allt att inte nysta in sig själv i skandaler.

Nu har samma färglöshet utvecklats till en belastning. Det som tidigare kunde säljas in som stabilitet framstår plötsligt som passivitet, rentav en oförmåga att ställa sådana viktiga frågor som få betvivlar är en premiärministers skyldighet att ställa. Det som en gång gjorde Starmer åtminstone accepterad av alla får honom nu att framstå som vek och fegt undanglidande – ja, otillräcklig för uppgiften.

Möjligen finns en silverkant. När denna fars nu spelas upp inför öppen ridå kan själva beslutsprocesserna i staten bli en valfråga. Och kanske, kanske, återupptäcks något så gammaldags som personligt ansvar.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare .