En L-kram med risker

När Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson kramats i tv fick den förstnämnda resa på studioturné till alla tv-kanaler och förklara sig inför stränga programledare och svara på frågor om det fanns en ”uttänkt strategi” med att krama SD och om det nya ”Sverigelöftet” verkligen var någon framgång att hänga i granen. 

Så gott som alla politikkloka förståsigpåare beskrev L:s omsvängning som en seger för SD och att L kommer förlora på tilltaget.

Alla liberaler som på något enda vis kanske ha funderat i termer att lämna partiet blev intervjuade. SD fick dock inte så många frågor om detta utifrån ett högerperspektiv. Var en L-kram bra eller dålig för dem?

Vad hände? Innebar kramen en seger för SD och förlust för L?

Enligt senaste mätningen från Novus blev det precis tvärtom.

Sverigedemokraterna tappar 1,2 procentenheter och landar under 20-procentstrecket och får 19,8 procent. L däremot ökar och får 2,9 procent. Alltså ett rejält skutt uppåt från den bottensiffra om 1,4 procent som fanns presenterad, innan den uppmärksammade omsvängningen, i en annan mätning.

I dag borde champagnekorkarna poppa glatt hos L, för även om man inte är över fyraprocentstrecket så ökar förhoppningen rejält inför spurten i valrörelsen. Medieexponeringen av Simona Mohamsson gynnade både henne och partiet. 

Men SD? Vad är det som gör att de tappat och nu ligger under sitt valresultat från 2022? Kan det vara så att L-kramen ändå var lite risky för Sverigedemokraterna, att partiets kärnväljare börjar tycka att anpassningen till de etablerade partiernas logik gått för långt och att SD blivit för mesiga? 

Time will tell.

Men personer inom mitt eget skrå borde fundera lite till på hur man skildrar saker och ting och vilket perspektiv man har. Det finns nämligen en stor grupp väljare som gillar att SD fortsätter att vara en blåslampa i baken på de andra partierna och som tillhör SD:s högerflygel. Dessa gruppers perspektiv borde också få bli belysta opartiskt och sakligt i rapporteringen. 

Johan Romin