Iran och hoppets fladdrande låga

Vapenvilan mellan USA/Israel och den islamiska regimen i Iran har förlängts på begäran av Pakistan. Samtidigt har förhandlingarna i Islamabad gått trögt då varken USA eller islamiska regimen går med på varandras villkor. Därför ses det som stor sannolikhet att bombandet av regimen i Iran börjar inom kort. 

”Jag förväntar mig att bomba, eftersom jag tror att det är en bättre attityd att gå in med. Men vi är redo att gå in. Jag menar, militären är redo att gå in”, sade Trump. Han klargjorde även att regimen inte har något annat val än att acceptera USA:s villkor, eftersom deras flotta, luftförsvar och armé redan har bombats.

Trump tycks inte primärt vara ute efter ett regimskifte i Iran, utan ser det snarare som en bonus. Det han främst verkar vara fokuserad på är regimens uran, som används för att producera kärnvapen – något som både USA och Israel betraktar som ett existentiellt hot, särskilt för Israel. Om det inte blir regimskifte väntas däremot samma öde för folket i Iran som de haft i nära femtio år: fortsatt islamistiskt förtryck.

”President Trump säger att Irans kapacitet har ’utplånats’. Från vår sida är det enda som verkligen är utplånat moralen. Han säger att ’regimskiftet’ är fullständigt. Här har vi inte ens sett det börja”, berättar en anonym iranier. Han beskriver hur revolutionsgardet och shiitiska miliser regelbundet visar sig på gatorna.

Den som läser persiska medier inser snabbt att iranierna inte tycks vara rädda för de amerikanska och israeliska luftanfallen. De vet att länderna inte är ute efter befolkningen utan efter regimen och revolutionsgardet. Det befolkningen i stället fruktar är tystnaden – när regimen omorganiserar sig och fortsätter mörda befolkningen. 

Ingen känner till regimens extrema metoder bättre än folket själva. Det har blivit tydligt genom nya vittnesmål från massakrerna i januari. Modiga vittnen har berättat för Iran International hur revolutionsgardet koordinerade sina styrkor för att genomföra en massaker mot demonstranter i Mashhad.

Vittnena uppger att prickskyttar från revolutionsgardet klockan nio på kvällen den 8 januari positionerade sig på taken längs Tabarsi Street. Tillsammans med civilklädda styrkor, beväpnade med lätta handeldvapen och skyddade av tårgas, genomförde de en massiv massaker.

Andra vittnen berättar att revolutionsgardet gick runt och sköt skadade demonstranter för att försäkra sig om att de verkligen dog.

”Från klockan 22 och framåt låg det så många döda kroppar på marken att lukten av blod kändes tydligt i luften”, berättar ett vittne som överlevde massakern i Mashhad.

Mördade demonstranter – sannolikt från massakern vid Tabarsi Street – har begravts i massgravar på begravningsplatsen Behesht-e-Rezvan. Enligt uppgifter handlar det om uppemot 400 oidentifierade offer, många med svåra skottskador i ansiktet som gjort identifiering omöjlig.

Israel och USA har satt en boll i rullning. De har chansen att störta världens värsta diktatur och främsta finansiär av terrorism. Den bollen måste träffa målet – och det snart.

Givetvis innebär det risker. Både Israel och USA riskerar sina egna soldaters liv om de genomför markoperationer. Israel, ett relativt litet land, har redan förlorat många soldater i krigen mot Hamas och Hizbollah. USA har en lång historia av stora förluster i krig och har under senare år blivit alltmer krigstrött – vilket Trump tidigare gjorde till en valfråga. 

Ändå finns det något ännu mer riskabelt: att krossa hoppet hos den iranska befolkningen. Det iranska folket har längtat efter att störta den islamistiska regimen i snart femtio år. Varje gång de har protesterat har de mötts av allt grymmare våld. Efter varje nedslagen protest har regimen lyckats försvaga hoppet ytterligare.

När USA och Israel började bomba regimen och eliminerade ayatollah Khamenei och flera andra toppfigurer, väcktes hoppet på nytt. De måste fullfölja vad de har påbörjat. Endast då vågar befolkningen åter bege sig ut på gatorna – utan att riskera att massakreras av lågavlönade shiitiska militanter.

Christoffer Jonsson är samhällsdebattör och medlem i KDU