Max två barn ger låga franska födslotal
Förr var önskan om två barn ett minimum, nu är det maximum. Den franska familjen har krympt, vilket kan gälla också i Sverige.
Regeringen har tillsatt en utredning som ska ta reda på varför det föds så få barn i Sverige nu. Vackert så. I avvaktan på resultatet kan man ta del av den enorma produktion av kunskap och undersökningar som finns internationellt.
Sverige har tillsammans med Frankrike tävlat om tätpositionen vad gäller födslotalen i Europa under efterkrigstiden. Men också i dessa två länder – som båda har haft en generös familjepolitik – sjunker talen dramatiskt. Som bekant krävs 2,1 barn per kvinna, och förra året var den svenska siffran 1,42 och den franska 1,62.
Enligt en rapport från FN:s familjefond som kom i våras, var första orsaken till att folk globalt valde få eller inga barn ekonomiska. Den andra svårigheten var att hitta en partner. I Frankrike, där undersökningar om attityder till familjebildning genomförs regelbundet, visar det sig att de allra flesta fortfarande vill bilda familj och att det vanligaste är att vilja ha två barn. Förr var den siffran ett minimum, nu är den vanligast som maximum. Med andra ord: den önskade familjen har krympt. Det skulle kunna gälla också i Sverige.
Orsakerna spekuleras det friskt i, och de är säkert många, men man kan spalta upp dem i två grupper: ekonomiska - det är överallt, också i Sverige, dyrare att ha barn än att inte ha det - och kulturella: attityder. I väst får vi även konstatera att barn, från att i det förindustriella samhället ha varit arbetskraft och säkrad ålderdom, har blivit ett individualistiskt projekt (även om man åtminstone inledningsvis är två) där stort engagemang krävs under lång tid, ofta i kombination med (i synnerhet för kvinnor) lägre inkomst och pension. Barnen har varken med föräldrarnas eller resten av samhällets långsiktiga överlevnad att göra. Ett vitalt band har kapats.
I Sverige har födslotalen legat under 2,1 sedan 1967, med undantag för ett par år i början av 90-talet. Man har rejält kompenserat det underskottet med invandring, vilket tillsammans med ökande medellivslängd har gjort att befolkningen har ökat, de senaste tio åren dramatiskt.
Nu vill de flesta svenska politiska partierna begränsa eller stoppa invandringen. Fine. Men samtidigt har de ingen politik för att öka födslotalen, mer än den som redan fanns på plats. Om man varken har invandring eller en befolkning som reproducerar sig blir belastningarna på samhället enorma. Det handlar om välståndet - inte nödvändigtvis om tillväxten.
Det direkta ekonomiska bandet mellan föräldrar och barn bör återetableras. Det måste alltså löna sig, också ekonomiskt, att ha barn. Naturligtvis går också det att ordna med fördelningspolitik. Om man vill.
Men här kan man även hysa farhågor: medianåldern i Sverige är 41 år. En rejäl majoritet av väljarna har alltså den här perioden i livet bakom sig. Av dem krävs då konsekvenstänkande, långsiktighet och osjälviskhet vid valurnan.
Klarar de det?
Regeringen har tillsatt en utredning som ska ta reda på varför det föds så få barn i Sverige nu. Vackert så. I avvaktan på resultatet kan man ta del av den enorma produktion av kunskap och undersökningar som finns internationellt.
Sverige har tillsammans med Frankrike tävlat om tätpositionen vad gäller födslotalen i Europa under efterkrigstiden. Men också i dessa två länder – som båda har haft en generös familjepolitik – sjunker talen dramatiskt. Som bekant krävs 2,1 barn per kvinna, och förra året var den svenska siffran 1,42 och den franska 1,62.
Enligt en rapport från FN:s familjefond som kom i våras, var första orsaken till att folk globalt valde få eller inga barn ekonomiska. Den andra svårigheten var att hitta en partner. I Frankrike, där undersökningar om attityder till familjebildning genomförs regelbundet, visar det sig att de allra flesta fortfarande vill bilda familj och att det vanligaste är att vilja ha två barn. Förr var den siffran ett minimum, nu är den vanligast som maximum. Med andra ord: den önskade familjen har krympt. Det skulle kunna gälla också i Sverige.
Orsakerna spekuleras det friskt i, och de är säkert många, men man kan spalta upp dem i två grupper: ekonomiska – det är överallt, också i Sverige, dyrare att ha barn än att inte ha det – och kulturella: attityder. I väst får vi även konstatera att barn, från att i det förindustriella samhället ha varit arbetskraft och säkrad ålderdom, har blivit ett individualistiskt projekt (även om man åtminstone inledningsvis är två) där stort engagemang krävs under lång tid, ofta i kombination med (i synnerhet för kvinnor) lägre inkomst och pension. Barnen har varken med föräldrarnas eller resten av samhällets långsiktiga överlevnad att göra. Ett vitalt band har kapats.
I Sverige har födslotalen legat under 2,1 sedan 1967, med undantag för ett par år i början av 90-talet. Man har rejält kompenserat det underskottet med invandring, vilket tillsammans med ökande medellivslängd har gjort att befolkningen har ökat, de senaste tio åren dramatiskt.
Nu vill de flesta svenska politiska partierna begränsa eller stoppa invandringen. Fine. Men samtidigt har de ingen politik för att öka födslotalen, mer än den som redan fanns på plats. Om man varken har invandring eller en befolkning som reproducerar sig blir belastningarna på samhället enorma. Det handlar om välståndet – inte nödvändigtvis om tillväxten.
Det direkta ekonomiska bandet mellan föräldrar och barn bör återetableras. Det måste alltså löna sig, också ekonomiskt, att ha barn. Naturligtvis går också det att ordna med fördelningspolitik. Om man vill.
Men här kan man även hysa farhågor: medianåldern i Sverige är 41 år. En rejäl majoritet av väljarna har alltså den här perioden i livet bakom sig. Av dem krävs då konsekvenstänkande, långsiktighet och osjälviskhet vid valurnan.
Klarar de det?
