Från desinformation till uppvigling

När Halmstads tingsrätt 2023 fällde flera personer för grov egenmäktighet med barn efter bortförandet av två LVU-placerade flickor var det slutpunkten på en juridisk process  men början på något annat.

Domen var tydlig. Planering, lokalisering och utförande hade skett systematiskt. Rättens bedömning byggde på omfattande bevisning. Det var en rättsstatlig prövning, inte en politisk markering.

Ändå kom rättssalen snabbt att ersättas av sociala medier. Fallet omvandlades till symbol. På TikTok och Youtube växte en berättelse fram om att Sverige ”kidnappar muslimska barn”. Det var startskottet för en av de mest uppmärksammade desinformationskampanjerna kring LVU-lagstiftningen.

Bland de mest synliga namnen fanns den fyrtioåriga kvinna som i medier ofta benämnts med initialen Z och som senare lämnade Sverige för Egypten. Även George Touma, som flyttade till Australien, drev via sin Youtube-kanal ett narrativ om systematisk barnstöld och medverkade i mediala sammanhang där anklagelserna breddades. Ahmed Feniq var också ett namn i sammanhanget. Han lämnade sedan landet för Turkiet. Den så kallade Abu Anwar, som senare befann sig i Grekland och enligt offentliga uppgifter haft ärenden rörande vapeninnehav, var en annan röst i kampanjen. Flera av dessa personer har svensk medborgarskap och åtnjuter dess rättigheter – rörelsefrihet, konsulärt skydd och fulla medborgerliga rättigheter.

Under kampanjens mest intensiva period förekom flera av aktörerna i rapportering och intervjuer hos SVT, där konflikten ofta presenterades som en kulturkrock snarare än som en rättsprocess med individuella omständigheter. I det offentliga samtalet gled fokus från konkreta domskäl till generella anklagelser mot socialtjänsten och staten.

Det som nu skett markerar dock en ny fas. Efter att en av familjerna fått tillbaka vårdnaden om sina fyra barn genom laglig prövning och efter att LVU-beslutet upphävts, hade man kunnat förvänta sig att konflikten ebbade ut. I stället har retoriken hårdnat. Den fyrtioåriga kvinnans syster och hennes make, bosatta i Göteborg, har trätt fram som centrala röster i en mer aggressiv kampanj.

Skillnaden är inte bara tonal. Den är strukturell. Tidigare talades det om ”felaktiga omhändertaganden”. Nu sprids påståenden om att LVU-placerade barn förs vidare till internationella nätverk och till och med kopplas till den internationellt ökända Epstein-härvan, en referens till Jeffrey Epstein som saknar grund i svenska rättsprocesser men som har stark symbolisk laddning. Genom att föra in globala konspirationer i en svensk förvaltningskontext skapas en moralisk chockeffekt som övertrumfar juridiska fakta.

Detta är övergången från desinformation till uppvigling. Från att ifrågasätta ett enskilt beslut till att utmåla hela den svenska staten som systematiskt kriminell. Socialtjänsten beskrivs inte längre som en myndighet vars beslut kan överklagas utan som en aktör i en påstådd konspiration. Rättsväsendet framställs inte som en korrigerande instans, utan som medskyldig.

Paradoxen är tydlig. Samma rättsstat som möjliggjorde överklaganden och i vissa fall ändrade beslut, används nu som bevis för ett påstått förtryck. Samma demokratiska friheter som skyddar yttrandefriheten används för att sprida budskap som underminerar tilliten till demokratin själv.

Detta väcker en svår men nödvändig fråga: Var går gränsen mellan legitim kritik och systematiskt undergrävande av förtroendet för offentliga institutioner? I en öppen demokrati måste kritik tålas. Men när narrativ byggs på obekräftade anklagelser och förstärks genom emotionell mobilisering snarare än verifierbara fakta, förändras spelplanen.

Fallet handlar därför inte längre enbart om LVU eller enskilda familjer. Det handlar om informationsmiljön i ett digitalt samhälle där juridiska dokument väger lättare än virala klipp. Och om hur en rättsstat ska bemöta en utveckling där domar inte bara överklagas i hovrätten – utan i algoritmernas flöden.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut