Goda transnyheter – få ångrar sig

Dagens Nyheter kom nyligen med glädjebesked. Av dem som ändrar sitt kön i folkbokföringen är det en försvinnande liten del – färre än en procent – som ångrar sig och återgår till sitt riktiga kön. Det som i DN:s artikel alternativt beskrivs som ”könet som tilldelades vid födseln”, som att det rörde sig om något man hänger runt halsen och som lätt kan tas tillbaka.

Och det är väl precis så som vi ska se på kön i dag, som en accessoar som kan bytas ut efter tycke och smak och matchas med dagens outfit.

”Detransitioner” kallas den som har ångrat sitt ”könsbyte”, och en ny studie från Uppsala universitet visar just att det är få som gör det. Med andra ord är det bara att tuta och köra för den som funderar på att genomgå ”könsbekräftande vård”, som ofta innebär ”hormonbehandling och kirurgi i könsorganen”.

”Könsdysfori”, informerar DN vidare, ”innebär att könsidentiteten inte stämmer överens med det kön man registrerades som när man föddes, och att det medför ett psykiskt lidande eller försämrad förmåga att fungera i vardagen”.

Den som lider av könsdysfori får könsbekräftande vård. Det är alltså ”könet” – kroppen – som ska korrigeras, inte ens inställning till den, känslan av att något är fel. Om jag får tjejgissa tror jag att det är raka motsatsen till hur man behandlar någon som exempelvis har en ätstörning. Den som svälter en redan utmärglad kropp anses ha psykiska problem som ska lösas, inte oturen att ha hamnat i ”fel kropp”.

Men det är väl glädjande att de allra flesta som låter möblera om sig i skrevet inte kommer och ångrar sig senare. Då hade man ju nästan haft anledning att prata om en medicinsk skandal. Och det hade ju inte låtit särskilt bekräftande. Att bekräfta människors föreställningar om sina defekta kroppar är som bekant A och O när det kommer till just transfrågan.

DN talar med en av de tydligen ytterst få detransitionärer som går att hitta, 25-åriga Alex Pamdal Riquelme, tidigare Alexandra. Hon kom ut som transman, för att sedan komma in (?) igen och bli tjej ånyo, vilket inte var helt lätt att förklara för omgivningen.

– Det finns en skam i det, att ångra sig. Man har tvingat alla, ens familj och vänner, att säga ”han” i flera år och redan skapat en massa förvirring. Det tar emot att säga att man hade fel, säger hon.

Alex/Alexandra är dock noga med att hennes historia inte ska användas på fel sätt.

– Att jag ångrade mig betyder inte att andra kommer göra det. Min historia är inte något bevis på att transpersoner inte finns. Jag är bara inte en av dem.

Hon ser nu ut som en vanlig tjej men har fått en klart mörkare, manlig röst genom sin testosteronbehandling. Den delen ångrar hon inte.

– Jag känner mig väldigt mycket mer identifierad till den rösten jag har i dag. Det är bland det bästa som har hänt mig att kunna låta så här. Väldigt sexig och go, säger hon med ett skratt.

Och det är här det blir svårt för en 90-talistgubbe som jag att förstå – att en röst eller någon annan del av kroppen är något som personen ska ”identifiera” sig med, och inte bara leva med. Som att skärpet ska matcha skorna, och gör det inte det, så är det bara att byta. Hitta rätt. När man förr pratade om att uttrycka sin personlighet genom sina klädesval, uttrycker sig de unga nu genom sina kroppsdelar.

Det är sannerligen tur att det är få som ångrar sin självstympning. Annars hade man ju kunnat få för sig att det var något konstigt med det hela.

Jonathan Nordström är frilansjournalist