Hur Sverige hittar tillbaka till verkligheten

När man följer utvecklingen i Sverige de senaste två decennierna framträder en konsekvent linje: beslut har fattats utan helhetsbild, problem har identifierats sent och åtgärder har ofta blivit reaktiva i stället för förebyggande. Det är ingen slump. Ett samhälle som inte mäter centrala effekter av sin politik får dåliga prognoser, fragmenterade analyser och politiska beslut som bygger mer på intuition än på förankrad kunskap.

Om vägen från normstyrning till kunskapsstyrning
Det verkliga problemet är alltså inte att statistiken saknades i sig, utan att bristen på statistik resulterade i ett slags kollektiv politisk närsynthet. Man såg det som låg närmast – enskilda fall, lokala kriser, kortsiktiga förlopp – men saknade det som binder samman dessa observationer till mönster. Utan mönster går det inte att förstå mekanismer. Utan mekanismer går det inte att styra.

En återgång till ett kunskapsbaserat Sverige börjar därför inte med en ny reform eller en ny myndighet. Den börjar med en förändring av själva förvaltningskulturen. Det är där grunden ligger. Ett land kan ha hur många utredningar som helst – om kulturen ser statistik som risk snarare än som verktyg, kommer underlagen alltid att bli bristfälliga.

Det första steget är därför att återupprätta idén om statistik som ett neutralt instrument. I Sverige har kategorier som ”ursprungsland” eller ”generationstillhörighet” under lång tid behandlats som politiskt laddade. I Danmark eller Norge är de självklara analytiska verktyg. Den skillnaden måste bort. Det är inte kategorin som skapar problemet; det är frånvaron av kategorin som försvårar förståelsen.

Det andra steget är att återinföra tidsserieperspektivet som norm. Engångsrapporter kan ge intressanta insikter, men de säger ingenting om riktningen. Utan riktning är politiken dömd att gissa. När sysselsättningsgrader eller skolresultat försämras gradvis, men ingen följer förändringen systematiskt över tid, upptäcks problem först när de blivit akuta. Det är den dyraste formen av kunskapsbrist.

Det tredje steget är att stärka sambandet mellan forskning och beslutsfattande. Sverige har stora akademiska resurser, men kopplingen mellan forskningsresultat och politisk styrning har blivit svagare. I en del fall har forskare av rädsla för att bli indragna i debatten dragit sig undan från vissa ämnen. I andra fall har politiken valt bort forskningen därför att resultaten varit obekväma. Denna distans måste minska. Ett samhälle måste våga se vad dess främsta analytiker ser.

Det fjärde steget är att återbygga det institutionella minnet. Myndigheters och departements kompetens sätts ofta på undantag när politiken snurrar snabbt. Men långsiktig styrning kräver just den typ av kontinuitet som gör att varningssignaler kan kopplas ihop. När stora förändringar sker i befolkningen, på arbetsmarknaden eller i brottsligheten, är det ofta samma mekanismer som ligger bakom, men som endast blir synliga om institutionen har ett samlat och historiskt perspektiv. Den förmågan har försvagats. Den måste återupprättas.

Det femte steget är att stärka det offentligas integritet. För att statistik ska tas på allvar krävs att myndigheter inte anpassar sin rapportering efter politiska stämningar. I ett system med starka normer om ”rätt” och ”fel” signaler kan även implicita förväntningar räcka för att urholka kvaliteten. En modern statsförvaltning måste därför ha en princip som ligger bortom både höger och vänster: att beskriva verkligheten så som den är, inte så som någon hoppas att den ska vara.

Men det viktigaste steget är kanske det enklaste att formulera och det svåraste att genomföra: att skapa en kultur där kunskap inte betraktas som ett hot. Under lång tid har Sverige hanterat statistik inom migrations- och integrationsområdet som något som måste förpackas, tolkas varsamt, kontextualiseras eller mildras. Det är ett misstag. Fakta är inte farliga. Det är bristen på fakta som är farlig.

Danmark och Norge är inga perfekta samhällen, men deras erfarenhet visar att transparens inte sliter isär samhällen – den håller dem samman. När människor ser samma siffror, delar samma underlag och diskuterar utifrån samma verklighet, blir politiken mer rationell och mindre moraliserande. Det är inte statistik som polariserar, utan frånvaron av den.

Att återupprätta ett kunskapsbaserat Sverige kräver alltså en förändring av både språk, normer och organisation. Det kräver politiker som efterfrågar fakta, myndigheter som vågar leverera dem och en offentlighet som orkar ta in dem. Det är ett långsiktigt projekt, men det är också det enda sättet att bryta de mönster som lett till dagens situation.

Sverige har fortfarande institutioner av hög kvalitet, välutbildade befolkningar, starka forskningsmiljöer och en tradition av saklighet i det offentliga samtalet. Men dessa styrkor behöver återknytas till ett sätt att styra som bygger på mätbarhet och öppenhet. Det är fullt möjligt. Den nordiska modellen bygger i grunden på just detta: att fakta ligger till grund för politiken, inte tvärtom.

Frågan är därför inte om Sverige kan återvända till en kunskapsbaserad politik, utan om vi vill. Det är till sist en kulturell och intellektuell fråga. Ett samhälle som vill veta kommer att veta. Ett samhälle som undviker insikt kommer förr eller senare att ersätta kunskap med förhoppningar.

Om de senaste tjugo åren lärt oss något är det att förhoppningar inte räcker. Det krävs något betydligt mer robust än så. Det krävs en politisk kultur som vågar se. Först då kan Sverige återigen fatta beslut med öppna ögon, och först då kan vi undvika att upprepa de misstag som format vår samtid.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den fjärde i en serie om fem. Sista delen kommer fredag 5 december.