Inte ens kvinnor själva vet vad de vill ha

Jag är av den uppfattningen, att det finns ytterst få män som verkligen kan sägas hata kvinnor. Ändå är det en bild som ständigt återkommer. Den av ett samhälle där det är ”livsfarligt att vara kvinna”. Av män som djur, eller till och med lägre än djur; de flesta kvinnor säger ju sig hellre stöta på en vild björn än en främmande man i skogen. Enstaka fall av kvinnomord och psykopater får bekräfta regeln. Tack så jävla mycket, Epstein, monsieur Pelicot och övriga avarter.

I själva verket är det väl så att vi män, de allra flesta, älskar kvinnor. Vi har liksom inget val. Överlevnad och reproduktion. Det är därför vi är här. Ingenting kan vara viktigare för en man än att vinna en kvinnas gunst. Tyvärr.

Tyvärr, för att ett liv utan köttsliga begär hade varit lättare. Och tyvärr, för att känslorna så sällan är besvarade, med bitterhet – det som kanske misstas för hat – som följd.

Nej, män står inte högt i kurs i dag. Det blir man med jämna mellanrum påmind om på kultursidorna. Där ska vi synas i sömmarna och ingen förseelse kan vara för obetydlig. Ni har säkert hört gamla godingar som manspreading och mansplaining. Män som ger kvinnor komplimanger är ett annat återkommande klagomål. Inget kränker tydligen en kvinna så mycket som att få höra att hon är vacker.

Med normaliseringen av ”icks” – ofta helt vanliga beteenden som ändå räcker för att en kvinna ska tappa intresset – har det blivit ännu svårare att göra rätt. Nu kan en man bli nobbad för att han tar med sig matlåda till jobbet eller bjuder på fel sorts kaffe.

En rejäl bredsida levererades nyligen av Wera von Essen i Kvartal. ”Att leva med en man är helt enkelt inte särskilt eftersträvansvärt längre”, menar von Essen. Och det är hon inte ensam om att tycka. Hon hänvisar bland annat till en Vogue-artikel som fått stort genomslag, om att det har blivit pinsamt att ha pojkvän.

I von Essens värld är män vaga, undvikande, destruktiva i sin självförvållade ensamhet, bristande i sin förmåga till empati och kommunikation, bortskämda och ”feminiserade”.

Det talas om maskulin och feminin energi, och kvinnor på sociala medier beklagar sig över männens passivitet, brist på initiativ, deras vägran att betala notor, deras behov av att bli uppvaktade i stället för att uppvakta. Därmed kliver kvinnorna av dejtingscenen, en efter en.

Jag skulle kunna invända mot varje punkt, men då skulle den här texten bli längre än den genomsnittliga kvinnans icks-lista. Så jag väljer att fokusera på en grej: notan. Den där som mannen ska betala – inte dela. Fortfarande. 2026.

Förlåt, men var det inte jämställdhet ni ville ha? Är det inte det ni har tjatat om i årtionden? Skulle inte män och kvinnor behandla varandra exakt lika i alla lägen? Var inte de gamla könsrollerna påhittade, förlegade?

Har ni ändrat er nu?

Förstå mig rätt. Jag tycker att mannen ska ta notan på dejten. Men det var inte jag som sade att traditionella könsroller var Satans påfund. Alla kan väl förstå att det ligger något motstridigt i budskapen ”Behandla oss lika – allt annat är sexism!” och ”Det fattar ni väl att det är ni som ska ta notan, karlajävlar!”

Det som har hänt, tror jag, är att kvinnor har fått precis det de frågade efter, och insett att det inte var så himla bra ändå.

Det brukade ju vara så att män och kvinnor kompletterade varandra, och mannens roll var den av försörjare och beskyddare. Men sedan 1968 gäller inte det längre. Kvinnor kan försörja sig själva, och beskydd är väl något man ringer polisen för. Vår psykologi är däremot kvar på Afrikas savann. Det är fortfarande attraktivt för en kvinna när en man signalerar att han är redo att investera i henne.

Vad kvinnor verkar göra nu är att försöka plocka russinen ur två världskakor, den gamla och den nya. Att han uppvaktar och betalar notan går an, men dumpa honom direkt om han tror att du ska städa och laga mat.

I Dagens Nyheter skriver Johanna Frändén att kvinnor har ett visst ”revanschutrymme” när ”ett flerhundraårigt patriarkat håller på att falla i bitar”. Kanske är det det som gör att kvinnor får vara traditionalister när det passar, medan män ”skammas” för motsvarande.

von Essen skriver att ”om männen inte längre anser att de behöver underlätta för kvinnor, och faktiskt skydda oss […] då känner många att det blir lättare att klara sig själva”. Har vi alltså drabbats av kollektiv minnesförlust och glömt bort att den feminism som vi alla förväntas bekänna oss till, har haft som mål att göra kvinnor oberoende av män?

Varje sund man vill vara en kvinnas räddare i nöden – det är ni som har sagt att ni minsann kan dräpa den där draken själva.

Helt klart har det uppstått ett missförstånd här någonstans. Kanske för att kvinnor är dåliga på att kommunicera vad de egentligen vill ha. Kanske för att de inte ens själva vet det.

Problemet med att kasta ut alla gamla normer med det patriarkala badvattnet är att det är svårt att veta vad som gäller. Har du otur träffar du en tjej med näsring som skäller ut dig för att du håller upp dörren åt henne. En annan kvinna kan hänga ut dig på någon Facebookgrupp för att du inte utför samma gest. Att du egentligen vill vara en gammaldags gentleman spelar ingen roll. Det handlar om vad kvinnan förväntar sig, och hon skriver hellre en lång drapa i Kvartal om din bristande kommunikation, än berättar det för dig.

Det har sagts att män är från Mars och kvinnor från Venus – att vi missförstår varandra. Men det är nog inte så mycket för att vi är olika, som för att vi inte förstår oss själva. Om du ska säga vad du vill ha, måste du först veta vad det är.

von Essens artikel visar ändå att en pollett kanske äntligen har trillat ned: Män gör sig bäst som män, och inte som kvinnor med en extra tyngd mellan benen. Feminiseringen av samhället gör inte män mer attraktiva, utan mindre.

Alltid något.

Jonathan Nordström är frilansjournalist