JO:s åtal är ett juridiskt och principiellt vägskäl
Ett betydande åtal gällande tjänstefel är nu i domstol – JO Per Lennerbrant har väckt åtal för brott mot tystnadsplikt.
Det har länge varit en hypotetisk fråga inom förvaltningsjuridiska sfärer: Kommer Justitieombudsmannen (JO) någonsin att använda sitt åtalsinstrument igen, och i så fall när?
Under decennier har JO främst ägnat sig åt arkivering av klagomål från enskilda, viss kritik, vägledning och tillsyn – ageranden som i praktiken formar mycket av förvaltningens vardag.
Men åtalsrätten, denna numera sällan använda och nästan mytiska och i det närmaste okända befogenhet, även kopplat till debatten om införande av tjänstemannaansvaret, har legat vilande.
Tills nu.
Med beslutet att väcka åtal mot en tidigare kommunstyrelseordförande har JO brutit en lång tradition av återhållsamhet att använda åtalsinstrumentet, som i sig ska anses ha en preventiv funktion, oavsett utgång i detta mål. Och även om det än så länge är omöjligt att förutsäga domslutet, så sänder beslutet i sig en resolut signal till hela den offentliga sektorn.
Ett brott som går till kärnan av visselblåsarskyddet
Åtalet gäller misstänkt brott mot tystnadsplikt, en bestämmelse som fått ökad betydelse sedan den nya visselblåsarlagstiftningen trädde i kraft. JO:s utredning visar, enligt myndigheten själv, att den tidigare kommunstyrelseordföranden röjde uppgifter ur en visselblåsarutredning – uppgifter som tydligt, enligt lag, var sekretessbelagda.
Att åtalet väcks inom ramen för en visselblåsarutredning är ingen bagatell. Visselblåsarskyddet bygger på förtroende. Om offentliga företrädare inte kan garantera sekretess undermineras möjligheten för medarbetare att slå larm om missförhållanden. Konsekvensen blir en tystare offentlig sektor och en svagare demokrati.
JO:s åtalsinstrument – en slumrande makt återuppväckt
Att JO:s beslut inte kan överprövas har ofta tolkats som ytterligare skäl till försiktighet. Därför är det remarkabelt att myndigheten nu, efter en omfattande utredning och efter flera decennier utan åtal, bedömer att brottet är så allvarligt och bevisningen så robust att en påföljdsprövning i domstol är nödvändig.
Åtalet ska inte bara ses som ett juridiskt vägskäl utan också som ett principiellt sådant. När JO väljer att använda sin mest ingripande befogenhet behöver alla hörsamma detta.
Ett fall som kommer att få följder
Att åtalet leds av Särskilda åklagarkammaren och nu ligger på Linköpings tingsrätts bord innebär att processen har flyttats bort från förvaltningens sfär och in i den straffrättsliga. Åtalet är unikt på flera sätt och kommer sannolikt att skapa prejudicerande vägledning, oavsett utgång.
Förtroendet för offentlig sektor bygger på att ansvar följer med befogenheter. En kommunstyrelseordförande – med en betydande makt och insyn – förväntas inte bara agera lagenligt, utan också hela tiden agera förtroligt som folkvald företrädare. Om en sådan företrädare verkligen har brutit sekretessen i ett så känsligt sammanhang är det svårt att se hur något annat än ett åtal skulle vara rimligt.
Demokrati vinner på transparens – men också på sekretess
Det offentliga myndighetssverige ska enligt lagstiftaren vara öppet, granskningsbart och tillgängligt. Men vissa uppgifter måste skyddas för att verksamheter i sin helhet ska fungera. Visselblåsare som vågar anmäla missförhållanden gör det i tron att lagen skyddar dem. Detta får inte gå fel.
Därför är det i grunden positivt att JO nu markerar att lagbrott i offentlig regi kan få konsekvenser. Rättsstaten kräver inte bara pappersprodukter – den kräver att lagar används.
Åtalet mot den tidigare kommunstyrelseordföranden är inte bara ett juridiskt ärende i ”högen”. Det är en påminnelse om att ingen står över lag, hur högt denne än står i den kommunala hierarkin. Det är också en signal om att demokratisystemets mest skyddsvärda funktioner – däribland visselblåsning – inte får urholkas.
Hur domstolen dömer återstår att se. Men att aktbilaga 1 i mål B 6473- 25 i Linköpings tingsrätt visar åtminstone att JO, i detta fall, har valt att agera i stället för att arkivera klagomålet, bör ses positivt i rättsstatens namn.
Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent.
(Notering om aktuella lagrum: Åtal: 20 kap. 3 § brottsbalken (1962:700), grovt brott. Sekretess: 32 kap. 3 b § första stycket 2 och 3 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400))
