Kan Sverige någonsin lämna 2018 bakom sig?

Efter många våndor, och ett något kuppartat förfarande, lyckades till slut Simona Mohamsson i går få grepp om Liberalernas partistyrelse och med siffrorna 13 mot 8 driva igenom ett ja till regeringssamarbete med SD.

Men det gör som bekant ont när knoppar brister och helgen blev därför de röda linjernas sista suck. En svanesång över en brunsmetningskamp som pågått i 15 år, där allt SD-kopplat skulle bojkottas och alla som kunde associeras med SD skulle kölhalas.

Liberalerna har ägnat de senaste sex åren åt att komma fram till beslutet i fredags. Men ändå var det som om de besegrade och deras påhejare inte ville ge sig.

En ny shitstorm. Tweetsen har haglat.

Annika Strandhäll skrev en tweet om huruvida L-ledaren kunde titta sig själv i spegeln med tanke på ”Mohamssons bakgrund”, en tweet som andades Onkel Tom lång väg. Och den före detta public service-profilen Edgar Mannheimer tvålade till samma Mohamsson genom att kalla henne en ”palestinier” som kramat ett SD som hyllat Israel och ”folkmord”. Det är högst oklart hur allt detta hänger ihop. 

Styr ens påstådda etnicitet eller bakgrund vad man har för åsikter? Det brukar vara rasister som påstår sådant.

DN:s Amanda Sokolnicki gick upp falsett i Aktuellt, detta efter en inkvisitorisk intervju med Mohamsson där programledaren Kristofer Lundström hade svårt att komma över att L-ledaren hade kramats med Åkesson. Vad var det egentligen för kram? Var den uttänkt eller spontan? Att båda varianter av kramar var oacceptabla för svt-mannen var tydligt. 

Det här var också helgen då folk på den yttersta vänsterkanten uttryckte sorg över Liberalernas beslut med argumentet att de själva visste exakt vad som menas med ”klassisk liberalism”. Denna ideologi var tydligen både högtstående och god. Varför de själva inte bekänner sig till denna fantastiska lära framgick dock inte riktigt.

Det här var helgen när 2018 kom tillbaka.

Minns ni? Det var ju 2018 som Ulf Kristersson lovade Förintelseöverlevaren Hédi Fried att aldrig någonsin samarbeta med SD. Eller var det så? Både Kristersson och även Hédi Fried (innan hon avled) berättade senare att något sådant löfte för all framtid aldrig getts. Men det spelade ingen roll för dem som ville fortsätta att utnyttja händelsen som slagträ i den politiska smutskastningen.

Vad som egentligen hände där i fredags var ju i själva verket något helt annat än att Mohamsson kramade en folkmordsförsvarare eller lämnade klassisk liberalism. Vad som hände var att Sverige gick från att vara ett märkligt land till att vara ett lite mer normalt land. Sverige gick från röda linjer till demokratisk parlamentarism.

I 15 år har Sverige haft de här röda linjerna, som gjort att regeringar kunnat tillträda utan att ha haft folkets stöd i val. Som när Stefan Löfven blev statsminister trots en stor icke-socialistisk majoritet i riksdagen 2014. En strategi som pågick i 15 år i syfte att få SD att krympa men som fick motsatt verkan. Som i stället gjorde så att SD växte för varje riksdagsval.

Var det inte dags att överge denna misslyckade strategi? Inte enligt Sokolnicki, Strandhäll och Mannheimer och de andra, och inte enligt de åtta L-ledamöter som reserverade sig mot Mohamssons beslut och som nu lovar att vässa lansarna inför en sista strid nästa helg.

På vänstersidan kom det däremot en ny röd linje i helgen, en som ytterligare kommer att försvåra för Magdalena Andersson att bilda regering.

Miljöpartiets Daniel Helldén förklarade nämligen i en radiointervju att Mp kommer att rösta nej till alla regeringar som de inte sitter i. Så nu är läget i det vänstra laget ännu mer låst. V kräver att få sitta i regering, Mp kräver att få sitta i regering, C kräver inte att sitta i regering men kommer att stoppa alla regeringar som V sitter i. Och både V och Mp kommer att stoppa alla enpartiregeringar med enbart S.

Solklart hur Andersson ska kunna bilda regering, eller hur?

Sverige tycks aldrig kunna lämna 2018 bakom sig.

Johan Romin