Kanon riskerar bli ny Karl XII-staty
Historia är full av komplexa skeenden. Det är bra och dåligt, ont och gott, hedervärt och solkigt, själviskt och osjälviskt – ofta samtidigt.
Kungastatyer i all ära, men de berättar faktiskt mest om kulturhistorien då de restes än om de verkliga kungarna. När Karl XII-statyn i Kungsträdgården i Stockholm restes lät man kungen peka mot öster och Ryssland, eftersom det politiskt just då passade den nationella berättelsen. Att kungen dog i ett krig mot Norge, för att försvaga Danmark, passade absolut inte att framhållas i 1860-talets Sverige, då Norge dessutom var i union med Sverige.
Håller kulturkanon på att bli ytterligare en ”Karl XII-staty", som mest berättar om vår samtid än om historia?
Förslaget till ny kulturkanon för Sverige ska skildra sådant som format Sverige som nation. Här finns litteratur och andra kulturella uttryck, men här finns också historiska företeelser.
Men är verkligen ”pappaledighet” något av det viktigaste och som format Sverige? Jag minns när jag själv var pappaledig på 1990-talet, då var det fortfarande något suspekt, framförallt bland de mammalediga mammorna. Märk väl, det är absolut inget fel med pappaledighet i sig, men skulle detta vara något som i grunden format Sverige som land?
Några skeenden som däremot har förändrat Sverige, är erövringen av Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland i samband med de olika krigen 1643–1658, samt förlusten av Finland 1809.
Varför är inte dessa med i kulturkanon? Varför är inte Karl X Gustavs beslut att vandra över isen över Stora Bält, eller Gustav IV Adolfs ödesdigra beslut 1804 att vända sig emot Napoleon, med? Eller varför inte Cronstedts förräderi när han utan strid gav upp fästningen Sveaborg utanför Helsingfors 1808?
Får inte förrädare och imperialistiska krig vara med i kulturkanon?
Kanske inte, men de händelser som igångsattes där och då hade utan tvivel en betydande inverkan på Sverige. 1809 förlorade Sverige nära hälften av sitt territorium till Ryssland och 1658 tillkom stora områden som tidigare tillhört Danmark.
Erövringen av Skåne är en av de absolut viktigaste skeendena i svensk historia. Skåne står än idag för 30-40 procent av Sveriges jordbruksproduktion och den geopolitiska kartan ritades om fullständigt. Två miljoner svenskar bor i dag i tidigare danska områden.
Historia är full av komplexa skeenden. Det är bra och dåligt, ont och gott, hedervärt och solkigt, själviskt och osjälviskt – ofta samtidigt.
Men ska en historieskrivning enbart sålla ut det som är ”bra” och ”gott”? Så fungerar inte modern historieskrivning. Sverige har formats av en rad skeenden som inte varit särskilt hedervärda, undfallenheten mot Nazityskland till exempel, som höll Sverige utanför andra världskriget.
Idag reser vi inte kungastatyer med figurer som pekar i öster. Idag berättar vi att Sverige under Karl XII:s tid präglades av pest, fattigdom och sjukdomar, att Stora Nordiska kriget 1700–1721 också ledde till att nästan hälften av alla svenska män dog, att svenska byar brändes ned och kvinnor våldtogs under rysshärjningar. Karl XII-statyn ska givetvis vårdas och skyddas, tycker jag, men samtidigt sättas in i sitt rätta historiska sammanhang: Att den berättar om Sverige år 1868.
Kulturkanon däremot, borde ha stannat vid att handla om litteratur och andra kulturella uttryck, och lämnat historia utanför.
Kungastatyer i all ära, men de berättar faktiskt mest om kulturhistorien då de restes än om de verkliga kungarna. När Karl XII-statyn i Kungsträdgården i Stockholm restes lät man kungen peka mot öster och Ryssland, eftersom det politiskt just då passade den nationella berättelsen. Att kungen dog i ett krig mot Norge, för att försvaga Danmark, passade absolut inte att framhållas i 1860-talets Sverige, då Norge dessutom var i union med Sverige.
Håller kulturkanon på att bli ytterligare en ”Karl XII-staty”, som mest berättar om vår samtid än om historia?
Förslaget till ny kulturkanon för Sverige ska skildra sådant som format Sverige som nation. Här finns litteratur och andra kulturella uttryck, men här finns också historiska företeelser.
Men är verkligen ”pappaledighet” något av det viktigaste och som format Sverige? Jag minns när jag själv var pappaledig på 1990-talet, då var det fortfarande något suspekt, framförallt bland de mammalediga mammorna. Märk väl, det är absolut inget fel med pappaledighet i sig, men skulle detta vara något som i grunden format Sverige som land?
Några skeenden som däremot har förändrat Sverige, är erövringen av Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland i samband med de olika krigen 1643–1658, samt förlusten av Finland 1809.
Varför är inte dessa med i kulturkanon? Varför är inte Karl X Gustavs beslut att vandra över isen över Stora Bält, eller Gustav IV Adolfs ödesdigra beslut 1804 att vända sig emot Napoleon, med? Eller varför inte Cronstedts förräderi när han utan strid gav upp fästningen Sveaborg utanför Helsingfors 1808?
Får inte förrädare och imperialistiska krig vara med i kulturkanon?
Kanske inte, men de händelser som igångsattes där och då hade utan tvivel en betydande inverkan på Sverige. 1809 förlorade Sverige nära hälften av sitt territorium till Ryssland och 1658 tillkom stora områden som tidigare tillhört Danmark.
Erövringen av Skåne är en av de absolut viktigaste skeendena i svensk historia. Skåne står än idag för 30-40 procent av Sveriges jordbruksproduktion och den geopolitiska kartan ritades om fullständigt. Två miljoner svenskar bor i dag i tidigare danska områden.
Historia är full av komplexa skeenden. Det är bra och dåligt, ont och gott, hedervärt och solkigt, själviskt och osjälviskt – ofta samtidigt.
Men ska en historieskrivning enbart sålla ut det som är ”bra” och ”gott”? Så fungerar inte modern historieskrivning. Sverige har formats av en rad skeenden som inte varit särskilt hedervärda, undfallenheten mot Nazityskland till exempel, som höll Sverige utanför andra världskriget.
Idag reser vi inte kungastatyer med figurer som pekar i öster. Idag berättar vi att Sverige under Karl XII:s tid präglades av pest, fattigdom och sjukdomar, att Stora Nordiska kriget 1700–1721 också ledde till att nästan hälften av alla svenska män dog, att svenska byar brändes ned och kvinnor våldtogs under rysshärjningar. Karl XII-statyn ska givetvis vårdas och skyddas, tycker jag, men samtidigt sättas in i sitt rätta historiska sammanhang: Att den berättar om Sverige år 1868.
Kulturkanon däremot, borde ha stannat vid att handla om litteratur och andra kulturella uttryck, och lämnat historia utanför.
