Kommunismen är fortfarande basingrediens i Vänsterpartiet

Maria Forsberg, partisekreterare för Vänsterpartiet, framhöll nyligen det var ett ”helt befängt påstående” att hennes parti skulle vara kommunistiskt. Detta bland annat efter att bistånds- och utrikeshandelsministern Benjamin Dousa blev fotograferad med en tröja med texten V=kommunister.

Om Vänsterpartiet brukar framhållas att det bytte namn 1990, från Vänsterpartiet kommunisterna, och att det inte beskriver sig som kommunistiskt.

Detta framgår dock inte av partiets egen hemsida. Den innehåller inte en enda rad om partiets historia, trots att det har sina rötter i en mer än hundraårig politisk tradition från Sveriges kommunistiska parti, SKP och framåt. Det är klart, då skulle Vänsterpartiet också behöva berätta att det är det enda riksdagsparti som en gång i tiden har hyllat både Stalins Sovjetunionen och Hitlers Tyskland. Samtidigt.

I dag är Vänsterpartiet, enligt partiprogrammet från 2024, ”ett socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt parti på ekologisk grund”. Hur ser då socialismen ut? Partiprogrammet berättar ”Vi vill lämna maktstrukturerna bakom oss och utveckla ett jämställt och socialistiskt samhälle, byggt av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” (s. 36)

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, är en nyckelprincip i det marxistiska teoribygget i vilket Vänsterpartiets ideologiska rötter genom historien hämtat näring från. Den principen är kommunismens, det klasslösa samhällets, enligt Karl Marx. Då har löneslaveriet upphävts och privategendomen över produktionsmedlen avskaffats, vilket lett till materiellt överflöd. I sin Kritik av Gothaprogrammet från 1875, skriver Marx:

”I en högre fas av det kommunistiska samhället – när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare – först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!”

Man kan således vara ett kommunistiskt parti utan att nämna ordet kommunism. Ty författarna av partiprogrammet är givetvis varken så dumma eller så obildade att de inte vet vad de skriver. Vad Vänsterpartiet ägnar sig åt är i stället ett orwellianskt, förljuget språk, med en signalering utåt (termen kommunism är avskaffad) och en annan signalering inåt (kommunismen är kvar till innehållet). Kryptokommunism således.

Med en beskrivning av en fördelningspolitik (där frågan kvarstår vem som bestämmer vad var och ens behov är) som enligt Marx utmärker ”en högre fas av det kommunistiska samhället” [einer höheren Phase der kommunistischen Gesellschaft], faller ett annat ljus över partiprogrammets andra principer: ”I nyckelsektorer som finans, infrastruktur, bostäder och energiförsörjning vill vi kraftigt stärka det gemensamma ägandet (s 33) / gemensamma, demokratiska ägarformer (s 36) / stärka det gemensamma ägandet i ekonomins nyckelsektorer (s 38) / större gemensamt ägande av gruvbrytningen i Sverige (s 45)”

Det här är ett beprövat trick som kommunister ägnat sig åt genom historien: Plechanov, Lenin, Gramsci. Lenin kallade det för ett aesopiskt språkbruk, efter fabelberättaren Aisopos.

Min chef Håkan Hagwall, när jag var på Svenska Dagbladets ledarsida för 30 år sedan, ansåg att man skulle skriva ”Vänsterpartiet, kommunisterna”. Det som följde efter kommatecknet var en läsarupplysning.

Thomas Gür