Vildarna måste bort från Riksdagen

Från mycket hög frånvaro till ingen frånvara alls. Det låter som tvångsåtgärder i en skola med obs-klasser. Men det är alltså Sveriges Riksdag vi talar om. Samtliga partier kräver från och med nu total närvaro av sina ledamöter vid alla voteringar. 

Förvisso är det inte lika dramatiskt som det låter. Den här veckan är två beslutstillfällen inskrivna i kalendariet, onsdag respektive torsdag eftermiddag, ungefär som det brukar vara en normal arbetsvecka. Ledamöterna kommer inte att behöva slita livet ur sig.

Ändå vilar det ett löjets skimmer över det hela. Riksdagsledamöter måste kunna prioritera annat – resor, debatter, möten – än att sitta av varenda omröstning för formens skull.

Det händer också att rikspolitiker blir sjuka. Ska man släpa sig till kammaren för att trycka på rätt knapp då?

Partierna borde med förlov sagt ta sig samman. Nu tycks man förblindade av kalabaliken vid omröstningen om skärpta regler för svenskt medborgarskap.

Avsikten med kvittningen är att majoritetsförhållandena ska upprätthållas även vid slutstationen: voteringen i Riksdagen. Annars går landet inte att regera, oavsett vem som är satt att göra det.

Vid behandlingen i Socialförsäkringsutskottet satt Tidöpartierna säkert. Valresultatet, 176 mot 173 räknat i mandat, från 2022 avspeglades när betänkandet spikades av ledamöterna.

Med en skara vildar i riksdagsbänkarna var det bara en tidsfråga innan de rödgröna partierna skulle börja ägna sig åt manipulationer bakom kulisserna. Nu blev frestelsen till slut för stor för oppositionen. MP:s Annika Hirvonen fick fronta värvningskuppen och gav sig ut på jakt efter avhoppare. 

När det bara återstår några månader till valdagen lever alla vildar på lånad tid. Före detta SD-ledamöterna Elsa Widding och Katja Nyberg fick chansen att fälla samma regering som man röstade fram 2022. Att kraven för medborgarskap skulle skärpas ingår i Tidöavtalet och var känt redan då.

Som vi vet gick det om intet när SD bröt mot praxis och kontrade med att plocka in två utkvittade ledamöter som kompensation. Den bortfintade vänstern gick i sin tur i taket och började yla om hot mot demokratin. Båda sidor framstår som lika goda kålsupare.

Egentligen handlar saken om något annat: att riksdagsledamöter har en stark konstitutionell ställning. Enligt Regeringsformens fjärde kapitel får ”en ledamot eller en ersättare skiljas från uppdraget endast om han eller hon genom brott har visat sig uppenbart olämplig för uppdraget”.  

Förutsättningen är åtal och fällande, lagakraftvunnen dom för brottslighet med minst två års fängelse på straffskalan. Det är domstolen som fäller avgörandet. Under 2000-talet har två ledamöter avsatts för grova skattebrott.

I övrigt kan ledamöterna göra vad de vill men ändå ha sina riksdagsplatser i tryggt förvar. 

I Riksdagsordningen ägnas hela kapitel fem åt ”bestämmelser om uppdraget som ledamot”. Det finns bland annat regler för sjukdom, ledighet, registrering av gåvor och ekonomiska intressen.

Inte ett ord sägs om att ledamöterna kan löpa amok som vildar efter att ha lämnat sina partier frivilligt eller blivit utsparkade. En riksdagsledamot har rätt att byta parti som andra byter skjorta eller uppträda som partilös utan att det får några konsekvenser.

I samhället i övrigt är det väldigt enkelt. När någon får sparken eller lämnar ett uppdrag på eget initiativ uppstår en vakans, och någon annan tar över med arbetsgivarens välsignelse. I politiken kan den som så önskar sitta kvar och sabotera det parlamentariska arbetet. Drabbade partier kan inte agera och ta in ersättare i enlighet med valresultatet. I väljarnas ögon är det demoraliserande.

I söndagens partiledardebatt i SVT talade statsminister Ulf Kristersson om att ”nio vildar slår sönder systemet”. Han om någon kan ta sig an saken i samverkan med övriga partiledare.

Den kombinerade värvnings- och kvittningskuppen visar att lagstiftningen om riksdagsledamöternas status måste förändras. Det för bara för politikerna själva att skrida till verket.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD, och numera fri skribent