Ebba Busch vann debatten 

Det var en märklig uppvisning. Magdalena Andersson levererade kvällens kanske mest träffsäkra formulering: ”En fullsatt buss varje dag har åkt rakt ut i arbetslöshet.” Den var tydlig, konkret, förankrad i Socialdemokraternas paradfråga sedan hundra år.

Men det var inte den man kommer ihåg.

Det man kommer ihåg är att vissa spelare rörde sig snabbt medan andra stod kvar i sina talepunkter.

Ebba Busch (KD) rörde sig snabbast.

När hon kallade Socialdemokraterna för ”museivakter” var det mer än ett retoriskt stick. Det fångade något som låg i luften. Magdalena Andersson var under delar av debatten märkligt frånvarande. Hon var korrekt, förberedd, klev fram i vissa sakfrågor, särskilt migration och välfärd, men försvann lika snabbt tillbaka in i bakgrunden.

För i tv är tystnad och ansikten inte neutrala, utan tolkas. Samtidigt hände något intressant bredvid henne.

Amanda Lind följde varje skiftning i debatten som om hon såg den en halv sekund före alla andra. Det syntes i blicken. I tempot. Hon vann inte varje sakfråga, men hon var med i spelet varje sekund. Nooshi Dadgostar, mer dämpad och lite förkyld, gjorde något liknande. Hon gläntade på dörrar i energifrågan utan att säga det rakt ut, men hon var där. Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist lade sig i ett smalare spår där hon markerade det nya vallöftet om satsningar mot ungas psykiska ohälsa. Det fanns alltså energi på oppositionssidan. Men den var utspridd.

I slutändan räcker det inte att varje spelare gör sin del. Någon måste få det att se ut som ett lag. Magdalena Andersson måste kunna knyta ihop något mer än sina egna skosnören. Särskilt om hon har tänkt binda upp andra partiledare än de tre som faktiskt vill ha henne som statsminister.

På andra sidan stod Ebba Busch och gjorde två saker samtidigt. Hon argumenterade i sak – inte minst om vården – och hon kommenterade själva spelet. Hon pekade på oppositionens splittring medan den utspelade sig framför tittarna. Hon hade tajming, och tur med ämnena. L-ledaren Simona Mohamsson jobbade på väl, men eftersom skolan inte fanns på kvällens debattmeny spelade hon i underläge.

Ulf Kristersson (M) gjorde något mer lågmält, men strategiskt. Han gled in i oppositionens problemformuleringar, till exempel kring inkomstskillnader, utan att lämna sin egen position. Av de tre stora partiernas ledare gjorde han störst avtryck. Jimmie Åkesson var nästan lika frånvarande som Magdalena Andersson, även om han tog retoriska poäng i en munhuggning med Amanda Lind om vems migrationspolitik som är mest skräckinjagande.

Och någonstans där, i skärningspunkten mellan innehåll och framtoning, avgjordes debatten.

En blind tittare hade kunnat göra en annan bedömning. Hört kritiken mot regeringens skatteprofil, invändningarna mot finansieringsmodellen för ny kärnkraft, kraven på mer välfärdsresurser – och dragit slutsatsen att oppositionen står lika stark som opinionssiffrorna säger. Även om de 40 inkomstskattemiljarder som skiljer Vänsterpartiet från Centerpartiet är rätt besvärande.

Men tv är inte ett blindtest.

Det visuella skapar en berättelse som går snabbare än argumenten. Och den här gången var det enkelt: regeringssidan såg ut som ett lag. Oppositionen såg ut som flera. Därtill ledde M-ledaren med KD-ledaren som andrepilot. Tillsammans såg de ut att kunna flyga hur långt som helst.

När TV-debatterna tätnar framöver måste Magdalena Andersson markera obruten närvaro. Misslyckas hon kan oppositionen förlora sitt enorma försprång.

Cecilia Garme