Kvinnornas gunst och frågan om krig eller kärlek

I Kvartal framför torsdagen den 28 maj den tidigare statsvetarprofessorn Bo Rothstein teorin att unga mäns högerorientering eller ökade sympatier för SD, liksom det uppkomna könsgapet skulle handla om konkurrens på kärleksmarknaden från män som anlände under flyktingkrisåren.

Han noterar att flyktingkrisen gett ett visst mansöverskott då runt 70 procent av migranterna som kom var män, många av dem unga, och hänvisar sedan sina tankegångar till en bok av den finske sociologen Erik Allardt från 1975, som bland annat lanserar en sort pre-Maslowsk behovstrappa, där det andra steget är ”att älska”.

Rothsteins teori och svenska unga mäns högerorientering förefaller mig lite märklig. Jag är klart osäker på vilken generell framgång nyanlända unga män från Mellanöstern kan tänkas ha med etniskt svenska unga kvinnor, eller kvinnor som är etablerade i Sverige alls. Självfallet finns statistiskt sett begåvade charmtroll i alla populationer, men de är rätt få. Och flertalet av dessa män kommer att bo i utsatta områden, tala begränsad svenska och ha begränsad förståelse för svenska sociala koder.

Och omvänt, vilket gör Rothsteins hypotes ännu märkligare: Eftersom SD-sympatier, vilket Rothstein påpekar, för många unga kvinnor tycka verka gravt avtändande – så torde de vara en lika irrationell som klart improduktiv taktik från svenska unga mäns sida att låta sig högerradikaliseras som ett svar på ökad konkurrens om de unga kvinnorna. Det rationella hade väl i så fall att gå åt rakt motsatt håll?

Ska vi i linje med Rothstein fortsätta på en något socialpsykologiserande tråd, tror jag snarare att det handlar – bland annat – om att unga män i Sverige ser sitt våldskapital, ett kapital som för övrigt med stor framgång civiliserats bort i Västeuropa under mer än ett halvsekel – utmanat och ytterligare urholkat av invandrade unga män från hederskulturer som uppfostrats att bevara, visa upp och helst förkovra sitt våldskapital i kollektivets tjänst.

Detta framgår rätt tydligt av somliga ungas självkategorisering som ”generation villebråd”, eller av vad de tragiskt nog mer extremt högerradikaliserade unga männen sysslar med – kampsportsträning i så kallade Aktivklubbar. Detta, som jag förstår det, i en sorts strävan att upphäva en upplevd emaskering och fylla på den svenske mannens – eller kanske snarare den vite mannens – våldskapital.

Rothstein nämner i förbigående också – enligt min mening – mer sannolika skäl, såsom konkurrensen om de lågkvalificerade jobben. Själv lutar jag nog snarare åt att det främst handlar om att unga män och kvinnor drar ganska olikartade slutsatser av de diskussioner av migrationspolitikens konsekvenser i form av organiserad brottslighet, klankultur och dödande i offentliga miljöer, som så sakteliga kommit i gång de senaste åren, efter att tidigare ha varit tabu.

Ofer Maimon är frilansande redaktör