Lagbrott utan konsekvens

Arbetsmiljölagen (1977:1160) (AML) ålägger arbetsgivare ett långtgående ansvar att vidta åtgärder, som behövs för att förebygga ohälsa och för att anpassa arbetsförhållanden, som framgår av 3 kap. 2 § och 2 a § AML. Därtill framgår det av Arbetsmiljöverkets föreskrifter om arbetsanpassning, AFS 2020:5, att arbetsgivaren ska organisera ett systematiskt arbete med arbetsanpassning och säkerställa att arbetstagare ges de insatser som krävs.

På pappret är kraven tillsynes långtgående ansvar, med ett regelverk ner på föreskriftsnivå, vilket brukar betyda en ganska detaljerad reglering. Och vid en första anblick kan det tyckas vara så, när det gäller frågan om arbetsgivarnas rehabiliteringskrav som gäller gentemot en arbetstagare.

Faktum är att väsentligheter saknas i realiteten. Och det, inte så lite.

Det som saknas i är mekanismer som säkerställer att arbetsgivaren faktiskt lever upp till sina lagstadgade skyldigheter. Avsaknaden är så omfattande att lagkraven ovan kan anses som verkningslösa.

Utevaron av effektiva tillsyns- och sanktionsinstrument innebär att rehabiliteringsansvaret, i stor utsträckning är reducerad till en juridisk fernissa.

Tillsynsutövande myndigheter finns, men Arbetsmiljöverket har begränsade befogenheter
Arbetsmiljöverket utövar tillsyn enligt 7 kap. 1 § AML och kan meddela förelägganden eller förbud, förenade med vite, enligt 7 kap. 7 § AML. Dessa befogenheter avser dock främst brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet generellt. När det gäller den individuellt inriktade rehabiliteringsprocessen för en arbetstagare, saknas uttryckligt lagstöd för att rikta förelägganden specifikt för arbetsgivarens underlåtenhet, att genomföra arbetsanpassning eller rehabilitering för den aktuella arbetstagaren. 

Författningsbestämmelser anger att arbetsgivaren ska organisera arbetet, men inte vilka legala konsekvenser som följer om denne låter bli. Detta rättsliga vakuum innebär att även betydande missförhållanden – såsom uteblivna rehabiliteringsplaner, avsaknad av anpassningsåtgärder, en eventuell passivitet eller likgiltighet från arbetsgivarens sida – inte kan mötas med reella sanktioner från tillsynsmyndigheten.

Försäkringskassan utövar tillsyn över individen, inte arbetsgivaren
Försäkringskassans mandat regleras i socialförsäkringsbalken (2010:110), SFB. Myndigheten ska bedöma individens arbetsförmåga och behov av rehabilitering, men saknar uttrycklig befogenhet att rikta krav mot arbetsgivaren beträffande dennes arbetsmiljö- eller rehabiliteringsansvar. Trots sina 117 kapitel innehåller inte SFB stöd för tillsynsmyndigheten att ingripa vid arbetsgivarens bristande rehabiliteringsarbete.

Utevaron av rättslig regleringen på området kan leda till problematisk situation där individen kan nekas fortsatt sjukpenning, för det fall rehabiliteringsinsatser uteblir – trots att det är arbetsgivaren som underlåtit att uppfylla sin skyldighet enligt AML. Rättsföljden drabbar således den part som saknar faktisk handlingskontroll över rehabiliteringsprocessen, den enskilde, som enligt AML har rättigheter på sin sida, men som ändå i värsta fall kan bli utelämnade. 

Regleringsbreven för myndigheterna  2025 – samverkan utan sanktion
Regeringens regleringsbrev för 2025 föreskriver att Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket ska utveckla samverkan avseende arbetsgivares ansvar för arbetsmiljö, rehabilitering och arbetsanpassning. Uppdraget har dock karaktären av ett samordningsmål, utan några möjligheter till sanktioner. Regleringen innebär alltså ingen förändring av myndigheternas befogenheter och skapar inte någon ny möjlighet att vid bristande lagefterlevnad, vidta sanktioner mot arbetsgivare. Begränsningarna att kunna agera gentemot arbetsgivares underlåtenhet kvarstår oförändrad. 

Arbetsdomstolen – reaktiv men inte preventiv
Arbetsdomstolen (AD) har möjlighet att pröva om en uppsägning på grund av sjukdom varit sakligt grundad enligt 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd. AD:s prövning sker däremot nästan uteslutande efter det att skadan redan inträffat i form av uppsägning eller annan negativ rättsföljd för arbetstagaren. Ett mål i AD kan alltså inte utgöra ett effektivt preventivt instrument eftersom, domstolen inte har befogenhet att ålägga arbetsgivare att vidta, preventiva rehabiliteringsåtgärder eller förelägga denne att organisera arbetsanpassningsarbete i enlighet med AML.

Ett rättssystem baserat på förväntad frivillighet
Lagstiftaren har skapat ett omfattande ansvar för arbetsgivare men utan ett uppviktat kontroll- och sanktionssystem. Detta innebär att arbetsrätten och arbetsmiljörätten bygger på en förutsättning om frivillig efterlevnad. 

Halv lagstiftning kan inte ge skydd 
Att rehabiliteringsansvaret saknar sanktioner utgör en betydande arbetsmiljörättslig brist med klara rättssäkerhetsimplikationer för arbetstagare. Utan ett fullständigt system riskerar rehabiliteringsansvaret att även fortsättningsvis vara en norm utan kraft, ett önskemål, eller en begäran, men kan inte anses utgöra något reellt krav. En polisanmälan kan förvisso göras men utgången av anmälan får anses högst oviss. 

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent