Lamotte vs Sverige – misshandelsfall till Europadomstolen
Joakim Lamotte anser sig inte bara ha blivit misshandlad av Palestinademonstranter – utan även av svensk polis, åklagare och domstol.
I augusti förra året uppstod tumult under en anti-israelisk demonstration i Göteborg. I centrum stod journalisten och youtubern Joakim Lamotte samt dåvarande gruppledaren för Vänsterpartiet i Angered, Kristofer Lundberg.
Vad som hände är omstritt. Lamotte har sagt att han attackerades, sparkades till marken och rånades på sin utrustning, medan Lundberg hävdat att Lamotte själv uppträdde aggressivt och att funktionärer bara försökte avvärja ett angrepp.
Båda polisanmälde varandra. Anmälan mot Lamotte lades snabbt ner, men misstankarna mot Lundberg kvarstod en tid. Trots att polisens material omfattade både filmer och vittnesmål valde åklagaren så småningom att avskriva även Lamottes fall med motiveringen att bevisningen inte räckte.
Lamotte valde därefter att försöka väcka enskilt åtal – en lagstadgad rättighet för målsäganden att själv föra sin talan i domstol mot en misstänkt förövare utan åklagarens medverkan. Då tog processen en ny vändning.
För att gå vidare behövde Lamotte få tillgång till förundersökningsmaterialet bland annat i form av övervakningsfilmerna – men polisen avslog hans begäran. Motiveringen var att de misstänkta gärningsmännen kunde ”utsättas för trakasserier” om materialet kom i Lamottes händer.
Överklaganden följde, först till kammarrätten och därefter till Högsta förvaltningsdomstolen. Men besluten fastställdes utan att några egentliga motiveringar gavs, endast med svepande hänvisningar till lagtext. För Lamotte innebar det att vägen till domstol stängdes helt – åtminstone i Sverige.
Nu går han till Europadomstolen, skriver han i sin egen kanal. Huruvida den tar upp fallet återstår att se. Men om så sker blir det intressant att följa.
Hur lätt ska svenska myndigheter kunna hemligstämpla material som är avgörande för ett brottsoffers möjligheter att driva enskilt åtal? Och hur långt sträcker sig domstolarnas skyldighet att motivera sina beslut, särskilt när det handlar om enskildas rätt att få sin sak prövad?
Lamotte menar att han gjorts rättslös när bevismaterialet hölls inne och hänvisar till artikel 6 i Europakonventionen – rätten till en rättvis rättegång. Europadomstolen har tidigare fällt Sverige till privatpersoners fördel, bland annat i målet Arlewin mot Sverige (2016), där domstolen slog fast att en man felaktigt nekats möjlighet att få ett förtalsmål prövat i svensk domstol efter ett tv-inslag.
En eventuell prövning i Strasbourg kan få konsekvenser långt bortom Lamottes fall. Den kan tvinga fram en diskussion om hur rättssäkerheten påverkas när domstolar kan nöja sig med att hänvisa till lagtext utan att ge en egen prövning.
Och den kan i synnerhet öppna för en bredare diskussion i Sverige om en ordning som många brottsoffer upplevt som orimlig – att förövarens integritet väger tyngre än deras egen rätt till upprättelse.
