Längtan efter Sveriges siste jude
Det bor en särskilt gemen olycka i att använda retoriskt försåt för att signalera budskap man förnekar och domptera omgivningen att spela med.
Det bor en särskilt gemen olycka i att använda retoriskt försåt för att signalera budskap man förnekar och domptera omgivningen att spela med.
”Man måste kunna ge sig av / och ändå vara som trädet: / som om rötterna blev kvar i jorden / som drog landskapet bort och vi stod fast”, skriver den tysk-judiska poeten Hilde Domin i Då reste jag mig upp och gick hem i orden (Faethon, 2025).
Hem i orden. Som var de ett hus med kök för föda och säng för vila. Väntande familj. Lampa i fönstret. Om ord kan vara allt detta kan de också vara motsatsen. Det visar Aftonbladets ledarskribent Fanny Jönsson i en text på nyårsafton.
”2025 var ett mörkt år”, förklarar hon: ”Folkmord, klimatkris och högerextremism. /…/ Trots det har jag känt hopp. För 2025 var året jag såg motståndet växa”.
Initialt dekorerades artikeln, vilket Dokus Sofie Löwenmark raskast uppmärksammade, med en Palestinademonstration där islamistiska terrorgruppers fanor syntes markera sitt krig. Global intifada. Förintande av alla rimliga värden. Ideologiska bästisar med den dödsbringande pogromen på Bondi Beach. Att bilden byttes ut har försumbar betydelse. Jönssons meningar bär på den första illustrationens anda. Och redaktionen kunde inte bry sig mindre.
Aftonbladet är formellt inte anhängare till nämnda grupper. Men de är inte huvudfiende. Inte prioriterade. Palastinarörelsens hatiskt omstörtande falanger marscherar fram sina positioner och offentliga röster tassar efter. Vällusten är påtaglig, fältet fritt: folkmord folkmord folkmord. Inga reservationer. Man väljer karikerat sina referenser och termer, väljer bort andra, och exakt allt som klart ser den judiska minoritetens villkor. Och det får ske.
En miljöpartist i Umeå gjorde judiska organisationer synonyma med Israel och utkrävde ansvar för Gaza och på Facebook summerar SKMA:s (!) Charlotte Wiberg det stora hotet: Sverigedemokraterna.
När historiken Carl Henrik Carlssons biografi Aaron Isaac : Sveriges förste jude (Natur & Kultur) kom ut tidigare i år framstod den som en fyrahundrasidig varning och en påminnelse om vad som är relevant och sant. Så många bortvända ögon. Så många flyktiga och till intet förpliktigade stå upp! Men antisemitism är inte abstrakt, den är en våldsam vakt och den känner ordens bostad. I landet där Aaron Isaac 1775 fick sina privilegier verkar alltfler längta efter fog för boken om Sveriges sista jude.
Fanny Jönsson går en omväg runt deras ärenden: ”Vecka efter vecka har vanliga människor samlats på gator och torg för att kräva vapenvila och att internationell rätt ska gälla”.
Vanliga människor. Och människor med Hamassympatier. Vanliga? Det som inte är normalt kan bli normalitet. Den genomgripande anpassningen sker när samhället domineras av körer som ropar: ”Vad pratar du om? Allt är sig likt! Du har så livlig fantasi. Den antirasistiska vänstern är dina enda vänner om du bara slutar vara så jävla jud… sionistisk och undertecknar din egen utplåning”.
Visst belyser ett fåtal politiker och skarpa opinionsbildare judiskhetens krympta rörelseyta, men de möter inte uppslutning, de möter passivitet, tystnad och en infernalisk port i ansiktet, igenslagen med ett demonstrativt leende: motstånd.
Som om judar inte finns. Det är mest praktiskt. De står i vägen för överordnad kamp. Finns de måste situationens allvarsgrad vidgås och därtill ett samvete som hejdar ”motståndet” från att upphöjas till allmän lag.
Det bor en särskilt gemen olycka i att använda retoriskt försåt för att signalera ett budskap man förnekar och domptera omgivningen att spela med i den falska innebörden.
Aaron Isaac ligger begravd på Judiska begravningsplatsen Aronsberg. Den ser på ett oroande charmig sätt ut att ha övergivits i all hast. Som om livet, det som fortfarande levs, kom i vägen. Det måste komma i vägen. När Mosaiska församlingen i slutet av 1700-talet tilldelades markbiten på Kungsholmens västra hörn fanns där inga lägenhetshus runtom. I dag lapar deras skuggor från alla håll. Det är lite väl talande.
”Poesi som inte skrivs”, menade Hilde Domin, ”är den vackraste”. Och ja, språket kan göra verkligheten ful och 2025 var därför ett mörkt år. Som avslutande bevis släckte Fanny Jönsson det sista ljuset och hängde upp en skylt på dörren till sina ord: Judar är inte välkomna.
Klara Klingspor är kulturskribent