Europas framtid syns i Einsteins vänliga ansikte
Nyliberalismen, EU och multikulti är döende. Vad är Europas framtid? Den franske historikern Marcel Gauchet ser den Albert Einsteins vänliga ansikte.
För några dagar sedan ryckte min 22-årige son in för att genomgå en frivillig sex månaders lång officersutbildning som, om han fullföljer den, tillåter honom att bli reservofficer. Han kan också välja att låta bli och bara återgå till sin tidigare tänkta bana på ett av de universitet som ingår i det några år gamla samarbetet. Regeringen och armén har förstått att de behöver ha ”de bästa hjärnorna” även ute i administrationen och näringslivet. Folk som förstår sig på det militära.
Jag kan inte säga med hundra procents säkerhet att det här aldrig skulle ha hänt om han hade varit säg bara fem år äldre, men nästan. Han tillhör en ung generation som ser krasst på tillvaron. Risken för att Frankrike dras in i en väpnad konflikt är avgjort mycket större. Och om det händer är det bättre att vara förberedd, utbildad, menar han.
För mig innebär det att den nya världsordningen nu tagit sig en bra bit in i mitt hem, i min familj. Vi är säkert många som försöker förstå vad det är som egentligen händer. Med världen. Den snurrar liksom på ett nytt sätt – kring en annan axel.
Marcel Gauchet (född 1946) är en duktig och pålitlig fransk intellektuell som sedan alltid tar sig an de stora frågorna. I en ovanligt informativ podcast från tidningen L-Express blir han intervjuad av journalisten Anne Rosencher apropå sin senaste bok Le noeud démocratique – aux origines de la crise néolibérale (Gallimard 2024) – ungefär Den demokratiska knuten – den nyliberala krisens ursprung.
Redan i titeln hör vi vad det är frågan om: den kris våra framför allt europeiska demokratier nu genomgår, liksom det begrepp han låter beteckna deras kärna – nyliberalismen. Gauchet förtydligar det hela genom att säga att nyliberalism ofta är ett skällsord (särskilt i fransk debatt) men att den uppstod, eller började tillämpas, i ett sammanhang som inte längre existerar. En ekonomiskt fri marknad med privata aktörer skapades inom ramen för nationalstaten. Politiken styrde reglerna, stod alltså över ekonomin. Den tiden är, med den globaliserade ekonomin och marknaden, förbi.
Den nyliberala eran har ofta gått hand i hand med en så kallad multikultipolitik, stor invandring i kombination med en frihetlig eller om man så vill ansvarslös syn på kraven på anpassning från invandrarnas sida till majoritetskulturen.
Enligt Gauchet är den nyliberala eran nu med största sannolikhet över, och det tydligaste exemplet på det är den amerikanske presidenten Donald Trumps politik, som är just ett försök att återigen ta det politiska kommandot över marknaderna. Trump (eller kanske mer vi andra) trodde att han ledde ett land som dominerade världen, men han inser att den kontrollen har glidit honom ur händerna. Nu reagerar och agerar han på sant amerikanskt manér – gör vad han kan för att rädda det som räddas kan – Panama, Argentina, Grönland…
Han använder de medel där USA fortfarande överlägset leder: krigsmakt och diplomati, och han, liksom hans administration struntar fullkomligt i eventuella förluster av förtroende och soft power. Det är inte deras problem, och det vi kallar det globala syd eller BRICs+ (de många länder ledda av Kina och Ryssland med flera, där merparten av jordens nuvarande befolkning faktiskt bor) är inte heller ett dugg intresserade av den amerikanska livsstilen. Möjligen med undantag för merkantilismen och den medföljande rikedomen.
Parallellt med att den nyliberala ordningen håller på att ruckas, sker på många håll ett starkt ifrågasättande av multikultipolitiken. Tydliga, historiska kulturer – som till exempel den franska – vill förbli franska. Men det gäller i lika stor utsträckning afrikanska eller asiatiska kulturer, vilket politiskt får konsekvensen på det nationella planet att majoriteten kräver att få dominera på ett mycket tydligare sätt än tidigare.
Och här kommer den europeiska rådande ordningen där demokratin numera ofta kallas liberal demokrati, och där de individuella rättigheterna (som i någon mån och omfattning är en förutsättning för just demokrati) som inom väst och EU vartefter har tillåtits växa – till slut in absurdum – nu ifrågasättas. Exemplen är många och Gauchet väljer de grovt kriminella, vars individuella rättigheter numera många gånger trumfar det kollektiv vars liv och egendom dessa kriminella hotar.
Det är i den här förändringens kölvatten som EU:s i dag existentiella problem lyser bjärt. EU är en marknadsliberal ordning, en marknad, styrd av en ständigt växande skara byråkrater. Men bara de trodde (kanske någonsin) på den nyliberalavärldsordningen.
Vi, européer, är inte bara militärt avväpnade. Det gäller också vår idé om vilka vi är. Våra svagheter har vi den senaste tiden börjat se, men vilka är egentligen våra eventuella styrkor?
De finns, enligt Gauchet. Detta som är moderniteten och liberalismen är faktiskt europeiska idéer. Vi har exporterat dem till snart hela världen – det kan vara en början. Vi har, om man ska tro Gauchet och även andra franska intellektuella, kapaciteten och förmågan att ta oss vidare. Även om det kräver ett enormt arbete, inte minst intellektuellt.
Avslutningsvis i podden frågar journalisten Marcel Gauchet vad han tycker skulle pryda de euro-sedlar som fortfarande visar påhittade broar och arkader, om vi i stället börjar ge Europa ett ansikte.
”Albert Einstein”, säger Gauchet. Det får man väl säga är ett bra val? Mitt vore Leonardo da Vinci. Men om man tänker efter så finns här närmast oändliga möjligheter – och det är bland annat det som är vår styrka.
***
