Kristersson borde tacka Dadgostar  

I år är det 50 år sedan jag började arbeta inom det svenska näringslivet och det är dessutom 50 år sedan Sverige fick sin första borgerliga regering i modern tid. Den 19 september 1976 var en osedvanligt vacker sensommardag och många av oss kände en glad optimism. Ingen svensk född efter Oscar II:s regeringar hade fått varit med om att rösta fram en borgerlig regering. Men det gick åt helvete: Slitningar, oljekris, skattehöjningar och Nils G. Åslings erbarmliga industristöd är några exempel på vad som gick fel.    

Om det är något jag har lärt mig, med ett par år på nacken, så är det vikten att förbereda sig. Det är därför jag kan instämma i den Sverigeaktuelle brittiske komikern John Cleeses ord om att ingenting är så svårt som att vara spontan. Man ska helt enkelt inte improvisera, vilket kan illustreras av den inrikespolitiska händelse som dominerat den gångna veckans mediabevakning. 

För en traditionellt sinnad borgerlig väljare, likt undertecknad, var det därför något av en tidsmaskin att följa Vänsterpartiets kongress i Örebro. Det var som att vrida klockan tillbaka. Gamle kommunistledaren Lars Werner hade varit riktigt stolt. Internationalen spelades, det ska införas extraskatter för framgångsrika entreprenörer och till råga på allt ska man rösta nej till varje regering där Vänsterpartiet inte har ministrar.

I efterföljande intervjuer hade partiledaren Nooshi Dadgostar dessutom ytterst svårt att motivera hur partiets röda linjer skulle kunna platsa, med tanke på att deras nyfunna politiska partner Centerpartiet inte är jättesugna på massiva skattehöjningar. Till detta ska läggas att centerns partiledare Elisabeth Thand Ringqvist troligtvis inte är jättesugen på att ha Vänsterpartiet som regeringskamrater. Samt att Socialdemokraterna endast bemöter frågan om enighet med mummel. 

Kort sagt verkar de rödgröna befinna sig i ett kaos även på ett rent personkemi-mässigt plan. Om Moderaternas dåvarande partiledare Gösta Bohman och Folkpartiets Per Ahlmark inte riktigt tyckte om varandra fanns ändå Centerpartiets Thorbjörn Fälldin som gjorde sitt bästa för att överbrygga åsiktsskillnader. Förvisso har Magdalena Andersson kvalitéer men hon är definitivt ingen Fälldin när det gäller att leda förhandlingar och jämka samman olika viljor. Troligtvis vill hon endast regera med Centern. Hennes företrädare Stefan Löfven kan nog vittna om att det inte gick speciellt bra med miljöpartister som statsråd. Men då stövlar Vänsterpartiet in på scenen och kräver ministerposter. För att anspela på en klassisk politisk metafor har de sålt skinnet innan björnen är skjuten. 

Om man hyser tilltro till opinionsmätningar har oppositionen just nu ett övertag. Det är förståeligt. Väljarna vill lufta sin frustration men det är bara den stora opinionsundersökningen på valdagen som spelar roll. Det är därför de rödgrönas oenighet är en fröjd att beskåda för någon som vill att Tidöpartierna ska regera vidare. Krasst hade det varit betydligt farligare om bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade bestämt sig för att vara vanliga stödpartier. De hade, gud förbjude, dessutom fått igenom stora delar av sin politik om de hade accepterat att vara ett stödparti. Nu kommer det att bli en rejäl huggsexa inför öppen ridå. Ledande socialdemokrater kallar vänsterpartister för ”gökar” och vi andra kan poppa popcorn. 

Om Kristersson sitter kvar efter valet borde han på pin kiv ge Dadgostar Moderaternas finaste utmärkelse Arvid Lindman-medaljen. Hon verkar trots allt vara en flitig valarbetare.  

Mats Qviberg är finansman