LO gör utspel om förkortad arbetstid – men menar de allvar?
Inte ens ETC:s upphetsade reporter kunde rubba LO:s ordförande och avtalssekreterare ur deras Saltsjöbadsmässiga storkukslugn.
Toppbild: Jessica Gow
Mars börjar med semlor, fortsätter med våfflor och slutar med nattmanglingar och hämtpizza i avtalsrörelsens final. Precis som det brukar vara. Efter månader då fack och arbetsgivare dryftat vad som är en skälig lön på respektive kammare har Opo (de opolitiska medlarna) tagit över. Bud ska lämnas inom kort inför slutförhandlingarna av industriavtalet. Ritualen går by the book, hittills är det tyst från parterna själva.
I alla fall nästan. Idag spelade LO upp ett intro när den första rapporten i deras arbetstidsutredning presenterades vid en rekordkort presskonferens.
Arbetstidsförkortning låter vansinnigt när konkurrenskraften sviktar. Förändra er eller dö, var budskapet i Draghi-rapporten i höstas. Den förstärkte EU-ländernas skräck för att uppslukas av kineser. Mer måste produceras på kortare tid, för mindre pengar.
Det vet LO, varför dagens rapport beskrev att svenskar inte alls är som de genomsnittseuropéer som Draghi vill komma åt. Tvärtom, vi jobbar mycket mer än alla andra. (På 1970-talet var det tvärtom). Vi har flest arbetade timmar, arbetar längre upp i åren, deltidsjobben är inte så många men omfattar fler timmar än utlandets deltidsjobb. Diagram efter diagram efter diagram, med budskapet Såhär Kan Vi Inte Ha Det.
LO:s pedagogiska problem är att Sverige är så tudelat. Även om de som jobbar, jobbar mycket, är det alltför många som inte jobbar alls. Så kan vi inte heller ha det. Men det fortsätter att vara statens, kommunernas och skattebetalarnas huvudvärk. Inte parternas. Endast mot betalning från staten går det att få in personer med låg utbildning och dålig svenska på enklare jobb. Och så tycks det förbli. I många LO-branscher är det brist på arbetskraft.
Som ett första vapenskrammel inför vårens avtal var LO:s utspel hur som helst diskret. Inte ens ETC:s upphetsade reporter kunde rubba LO:s ordförande och avtalssekreterare ur deras Saltsjöbadenmässiga storkukslugn. LO må vifta med lagstiftningshotet ibland, men det är väl känt att både fack och arbetsgivare helst vill göra upp i avtal och på förbundsnivå. Och där finns det redan kortare arbetstid, på sina håll.
LO:s samlade utredning blir klar i maj. Det är oklart vilken roll den kan spela i årets avtalsrörelse. Kanske ingen. Kanske någon. Kanske överraskar facken med att ta rygg på Annika Strandhäll (S) som vill ha lagstadgad arbetstidsförkortning. Men just nu är det osannolikt.
Mars börjar med semlor, fortsätter med våfflor och slutar med nattmanglingar och hämtpizza i avtalsrörelsens final. Precis som det brukar vara. Efter månader då fack och arbetsgivare dryftat vad som är en skälig lön på respektive kammare har Opo (de opolitiska medlarna) tagit över. Bud ska lämnas inom kort inför slutförhandlingarna av industriavtalet. Ritualen går by the book, hittills är det tyst från parterna själva.
I alla fall nästan. Idag spelade LO upp ett intro när den första rapporten i deras arbetstidsutredning presenterades vid en rekordkort presskonferens.
Arbetstidsförkortning låter vansinnigt när konkurrenskraften sviktar. Förändra er eller dö, var budskapet i Draghi-rapporten i höstas. Den förstärkte EU-ländernas skräck för att uppslukas av kineser. Mer måste produceras på kortare tid, för mindre pengar.
Det vet LO, varför dagens rapport beskrev att svenskar inte alls är som de genomsnittseuropéer som Draghi vill komma åt. Tvärtom, vi jobbar mycket mer än alla andra. (På 1970-talet var det tvärtom). Vi har flest arbetade timmar, arbetar längre upp i åren, deltidsjobben är inte så många men omfattar fler timmar än utlandets deltidsjobb. Diagram efter diagram efter diagram, med budskapet Såhär Kan Vi Inte Ha Det.
LO:s pedagogiska problem är att Sverige är så tudelat. Även om de som jobbar, jobbar mycket, är det alltför många som inte jobbar alls. Så kan vi inte heller ha det. Men det fortsätter att vara statens, kommunernas och skattebetalarnas huvudvärk. Inte parternas. Endast mot betalning från staten går det att få in personer med låg utbildning och dålig svenska på enklare jobb. Och så tycks det förbli. I många LO-branscher är det brist på arbetskraft.
Som ett första vapenskrammel inför vårens avtal var LO:s utspel hur som helst diskret. Inte ens ETC:s upphetsade reporter kunde rubba LO:s ordförande och avtalssekreterare ur deras Saltsjöbadenmässiga storkukslugn. LO må vifta med lagstiftningshotet ibland, men det är väl känt att både fack och arbetsgivare helst vill göra upp i avtal och på förbundsnivå. Och där finns det redan kortare arbetstid, på sina håll.
LO:s samlade utredning blir klar i maj. Det är oklart vilken roll den kan spela i årets avtalsrörelse. Kanske ingen. Kanske någon. Kanske överraskar facken med att ta rygg på Annika Strandhäll (S) som vill ha lagstadgad arbetstidsförkortning. Men just nu är det osannolikt.