Magdalena Andersson är inte uppgiften mogen

Med ett solklart övertag i opinionsmätningarna borde Magdalena Andersson kunna glida mot en säker valseger i september, som en annan Frida Karlsson. Ändå vilar det något krampaktigt över hur hon tar sig an uppdraget att få ihop en rödgrön regering.

Andersson har inte haft något svar att ge och tycker sig inte heller ha någon skyldighet att göra det. S regerar helst i ensamt majestät och har ju också gjort det i långa tider.

Från 1932 och till i dag har S suttit i regeringsställning i 73 år. Under 53 år, drygt 70 procent av tiden, med egna minoritetsregeringar med stöd av kommunisterna i först SKP och sedan VPK som ständigt närvarande stödparti. Några regeringsposter fanns inte på kartan.

Den stora skillnaden mot i dag är att S under merparten av tiden var så mycket större än nu, med runt 45 procent av väljarstödet – vid ett par tillfällen med över 50 procent. 

I modern tid har det krackelerat. Från valet 1998 och framåt har partiet lockat i genomsnitt 33 procent av väljarna. I sitt enda val som partiledare 2022 prickade Andersson 30 jämnt. Om Vänsterpartiet med runt 7-8 procents väljarstöd vill vara med och dela på gracerna i en kommande regering är det begripligt.

Socialdemokratiska väljare å sin sida vet mycket väl hur man vill ha det om de rödgröna partierna vinner valet, enligt SOM-institutet.

Endast två procent vill se en upprepning av S-MP-regeringen från perioden 2014 till 2021. En svag minoritetsregering i kombination med decemberöverenskommelsen och januariavtalet verkar inte ha gett någon mersmak i S-väljarnas ögon.

Fem procent förordar en minoritetskoalition med S och V eller med S och C. Tio procent hoppas på en renodlad S-regering.

Favoritregeringen bland socialdemokratiska väljare är en rödgrön fyrpartikoalition med S, V, C och MP. Tolv procent ställer sig bakom det. 31 procent vill att V ska ingå i någon form av regeringssamarbete med S. Partiets eget krav på ministerposter ligger i linje med det.

Magdalena Andersson har reagerat på det genom att sparka bakut. Med indignation och darr på stämman har hon anklagat Nooshi Dagdgostar för att ägna sig åt utpressning och bara vara intresserade av ministerposter för egen del – inte av att bidra till en valseger för den spretiga rödgröna koalitionen. ”Jag tror att det vore bättre för möjligheten att få en ny regering om de vore lite mer fokuserade på att vinna valet”, lyder den ilskna uppmaningen.

Det kan uppfattas som övermaga av en partiledare som inte kommer att tveka en sekund att lägga beslag på samtliga statsrådsposter för egen del om tillfälle bjuds.

Dadgostar tolkar det som en attack på V och har ingen tanke på att lägga sig platt och solidariskt ta en för det splittrade vänsterlaget, där C ”verkar vara någon slags partipolis” som avgör vem som får vara med och inte. 

Magdalena Andersson har aldrig varit någon bred allmänpolitiker eller politisk strateg av rang. Hon är mer tjänsteman än politiker och har bl a varit överdirektör vid Skatteverket. I grunden är hon akademiker, civilekonom vid Handelshögskolan. Innan hon valdes in i riksdagen 2014 hade hon aldrig varit förtroendevald.

I ett anfall av klarsyn talade Andersson själv i en intervju om att det inte låg i korten att bli partiledare. ”Min karaktär är mer åt finansministerhållet. Jag har inga ambitioner att bli partiledare.” Självinsikten fanns där. Hon var medveten om sina begränsningar.

Men det var för tio år sedan, 2016. I augusti 2021 föll hon till föga när Stefan Löfven var körd och partiet kallade.

Som partiledare har hon prövat att vara både arg och gråtmild utan att få till det. Hon tycks sakna den fingertoppskänsla som kan vara så avgörande i politiken. På en enkel fråga om partiets strategi i Expressens podd Politikrummet började hon stamma och kunde inte svara.

I upptakten av valåret 2026 har hon lyckats starta ett infekterat bråk som kan bita sig fast och eskalera, och måste försöka krångla sig ur det. Problemet för Magdalena Andersson är att hon aldrig varit uppgiften riktigt mogen och inte är det nu heller. 

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD och nu fri skribent