Mer drama i Tories – i helt fel läge
Tories Kemi Badenoch sparkade Robert Jenrick, sin mest profilerade interna rival. Olycklig tajming då partiet just visat tecken på nytt liv.
Det finns tillfällen i politiken när disciplin borde väga tyngre än dramatik. Det är definitivt så inom brittiska Tories som präglats av så mycket drama under senare år att väljarna uppenbart tappat tålamodet. Ändå är det nu ännu mer drama som återigen präglar partiet – och tajmingen kunde knappast vara sämre.
Kemi Badenoch har nu sensationellt sparkat Robert Jenrick, sin mest profilerade interna rival. Motiveringen som används är att Jenrick varit på väg att hoppa av till Reform och Nigel Farage. Det är fullt möjligt att det stämmer. Jenrick har länge uppträtt tämligen öppet illojalt och positionerat sig mer som alternativ ledare än lagspelare. Under senare tid har Badenochs aktier stärkts – i samma takt har Jenricks möjlighet att ersätta henne avtagit.
Tajmingen är olycklig för Tories som just börjat visa tecken på nytt liv. Badenoch tycks ha ”hittat formen” och för första gången på länge har partiet gått om Labour i opinionen. Mer fokus på personkonflikt snarare än politik är olägligt i ett väljarlandskap där varje signal om splittring förstärker bilden av de etablerade partierna som trötta, självupptagna och oförmögna att hålla ihop. Med ett sådant nu inetsat narrativ blir Farage alltid vinnare – och han fortsätter mycket riktigt att leda stort även i en färsk opinionsmätning. Reform toppar med runt 31 procent, Conservatives 21, medan Labour dalat till 17.
Samtidigt är det värt att notera att Jenrick knappast är någon helt självklar tillgång för Reform heller. Både han och Farage har egon som fyller rummet. Två starka viljor, två tydliga ambitioner – och begränsat tålamod att spela andrafiol. Risken för kollision är uppenbar. Samtidigt som Badenoch slipper ett internt kraftcentrum som undergrävt henne från insidan. Därutöver har Badenoch nu snuvat Jenrick och Farage på en PR-kupp helt på deras egna villkor. Därmed kan hon sägas ha gjort det bästa av situationen.
Allra sämre går det just nu för regeringspartiet, Labour. Labour framstår alltmer som ett parti som går på tomgång. Ny u-sväng igår (denna gång gällande planerade obligatoriska digitala id-kort) understryker bilden av ett ledarskap som växlar med varje opinionsvind och hasplar sig fram vecka för vecka.
Partiets vänsterfalang sätter nu också agendan trots att Team Starmer tillhör den högerfalang som vann valet bland annat på löftet att inte föra Storbritannien närmare EU. Sistnämnda vet att det är en turn off för väljarmajoriteten och serverar både Farage och Badenoch, på silverbricka, en möjlighet att i nästa valrörelse fortsätta ropa ”betrayal”. Samtidigt är Downing Streets främsta prioritet för stunden att själva avvärja en öppen partiledarutmaning från just vänsterkanten.
Det för tankarna till Kjell Olof Feldts berömda suck om löntagarfonderna, ”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit”, som LO tvingade på partiledningen. I dag är det Labours vänsterfalang som baxat in partitoppen i ett hörn, vilket den också innerst inne vet är fel.
Mark Brolin är geopolitisk strateg, ekonom och författare
