Mohamsson har en slug plan
SD eller ej? Mohamsson upprepar att Tidösamarbetet fungerar bra och Kristersson blir statsminister. Nixon goes to China-strategin är sjösatt.
Ett nej betyder, som bekant, inte alltid nej. Ett famöst och flera gånger upprepat nej var Göran Perssons, på frågan om han stod till förfogande som socialdemokratisk partiledare efter Ingvar Carlsson. Det nejet visade sig betyda ja.
Så hur ska man då tolka Liberalernas ledare Simona Mohamssons kategoriska nej till sverigedemokrater i regeringen efter en eventuell valseger för Tidöpartierna i valet nästa år?
Rimligtvis som ja. Det handlar bara om att vara tillräckligt nödbedd.
Partier vill ha makt. På organisationsnivå vill man dessutom ha pengar, för att möjliggöra fina, välbetalda jobb. Och eftersom ett nej till SD skulle omintetgöra borgerliga stödröster och därför hålla kvar Liberalerna under spärren, där de ju legat stadigt parkerade sedan november 2022, kan det inte vara seriöst menat.
Mohamssons kalkyl torde därför vara, att det landsmöte senare i höst där partiet fattar beslut i frågan, kör över henne; eller att man hittar någon luddig kompromissformulering. Då finns en interndemokratisk process att hänvisa till, när nejet till slut blir ja.
I Aktuellt för några dagar sedan, när Mohamsson snällgrillades i frågan, upprepade hon papegojmässigt sina talepunkter, att Tidösamarbetet fungerar utmärkt och att Liberalerna tveklöst vet vilket lag man tillhör, samt att Ulf Kristersson är den ende möjlige statsministerkandidaten.
”Det är det tydliga besked jag ger idag”, sa Mohamsson. ”Det är ingången för mig och mitt parti.”
Regeringsfrågan då? ”Det löser vi efter valet.”
Strategin kallas ”Nixon goes to China”, efter amerikanske presidenten Richard Nixons besök i Mao Zedongs Kina 1972. Nixon ansågs så pålitligt antikommunistisk att han kunde göra business med regimen i Peking utan att misstänkas för ideologisk vacklan eller att sälja ut amerikanska intressen.
Analogt samlar Mohamsson nu på sig så mycket trovärdighet i sitt ”SD-hat”, att hon kan regera med dessa sina fiender utan att kunna anklagas för att vara det minsta brun själv. ”Vi måste ta ansvar för landet”, kan hon säga när regeringsförhandlingarna är klara. Och att det behövs en ”liberal röst” i Tidö 2 för att samarbetet inte ska kantra alltför mycket åt höger.
Exakt hur den här lömska strategin ska kommuniceras ut till väljarna återstår att se. Kvällens partiledardebatt, Mohamssons debut, lär väl ge en fingervisning. Och kanske kan man se den här texten som en liten början?
