Myndigheterna har felaktigt tillåtits styra insynen

Trots grundlagsfästa bestämmelser om att allmänheten ska få rätt till insyn i myndigheternas verksamhet, tycks vissa myndigheter klara sig undan skyldigheten att lämna ut handlingar genom att försvåra utlämnandet.

Därtill tycks vissa myndigheter betrakta utlämnadeinstitutet som ett störningsmoment i sin ”ordinarie” verksamhet. Begäranden dras i långbänk, begäranden hänvisas till personligt besök hos myndigheten, förskottsbetalning krävs för handlingar – utan möjlighet till överklagande – eller ignoreras helt.

Alla försvårandeförsök från myndigheternas sida är ett demokratiproblem, vilka behöver tryckas tillbaka med otvetydig bestämdhet. 

Rätten till insyn ska inte vara enkel att kunna begränsa
Allmänheten har rätt till syn i myndigheternas verksamhet och allmänna handlingar ska lämnas ut skyndsamt, om handlingarna inte beläggs med sekretess. För att myndigheten ska kunna belägga handlingar med sekretess räcker inte en godtycklig hänvisning, utan lagstiftaren kräver en mycket noggrann sekretessbedömning, med en precis lagrumshänvisning i frågan, från myndighetens sida. Dessutom ska ett sådant beslut i de flesta fall kunna överklagas. Om beslutet inte får överklagas ska detta anges med lagrumshänvisning i beslutet. 

Offentligheten som besvär
Den grundlagsfästa offentlighetsprincipen ska garantera allmänheten att – även anonymt – få ta del av uppgifter som förvaras hos myndigheter. Ändå hanteras begäranden ibland långsamt eller godtyckligt. Vissa myndigheter tycks se den allmänna insynen som en olägenhet, snarare än en självklar del av sitt uppdrag.

Enligt bestämmelser i tryckfrihetsförordningen (1949:105) är utlämnande av allmänna handlingar en ovillkorlig skyldighet för myndigheter att följa, och utlämnandet ska ske så snart som möjligt. Trots det förekommer dröjsmål, felaktiga avslagsbeslut och krav på fysiska besök. Den enskilde står ofta rättslös – även utan möjlighet att få ett beslut att överklaga, vilket inte bara ska ses som bristande service från myndighetens sida, utan ett angrepp på offentlighetsprincipens kärna.

Krav på snabbhet och tillgänglighet
Lagstiftningen är tydlig, och redan för drygt fyrtiofem år sedan, i prop. 1981/82:37, betonade regeringen vikten av att handlingar ska kunna erhållas snabbt och utan krav på personlig närvaro. Justitieombudsmannen (JO) har tidigare vid upprepade tillfällen slagit fast samma sak:

Även i 9–11 §§ förordningen (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m. slår fast att handlingar bör skickas, om inte annat begärts. Offentlighet ska vara snabb, enkel och praktisk – i linje med förvaltningslagens (2017:900) krav på myndigheters serviceskyldighet. 

Demokration urholkas – myndigheter får rätt
Trots tydliga grundlagsfästa rättsregler, lagregler och normerande beslut från tillsynsmyndigheten JO, fortsätter vissa myndigheter att obstruera i utlämnandefrågan. Om kammarrätterna, som första rättsprövnade instans gällande frågan allmänna handlingar, dessutom tenderar att på förhand ha fäst tilliten till myndighetssidan i dessa frågor utan att vara objektiva, riskerar offentlighetsprincipen att urholkas. 

Offentlighetsprincipen finns inte till för myndigheterna själva, utan för allmänheten. När tillgången till handlingar försvåras undergrävs inte bara lagarna– utan också förtroendet för den offentliga sektorn. Därför bör sakfrågan om utlämnadeinstitutet och förvaltningsdomstolarnas rättsskipning av dessa spörsmål utredas mer frekvent.

JO hinner inte med, och är inte heller intresserad av att utreda alla fall. Sverige kan inte, – som rättsstat – förbli ett land där myndigheterna själva styr och ställer om hur mycket insyn medborgarna ska ha rätt till i myndigheternas verksamhet. Detta riskerar i så fall att förbli en skevhet som inte finns lagfäst, och går tvärt emot det syfte, om att förhållandet egentligen ska vara det motsatta, enligt lagstiftaren. 

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent.