måndag 19 januari
I decennier har politiken lutat sig mot en självklar sanning: när jobb försvinner skapas nya. Men denna sanning gäller nu i allt mindre grad. Alla kan inte omskolas – och det är inte ett moraliskt misslyckande.
En av de mest seglivade idéerna i modern samhällsdebatt är att arbete alltid återuppstår. Jobb rationaliseras bort, men ersätts av andra. Teknologisk utveckling slår ut vissa yrken, men öppnar nya möjligheter. Förlorare kan bli vinnare – med rätt utbildning, rätt incitament och rätt politik.
Detta har varit sant. Men det är inte längre självklart att det fortsätter vara så.
När artificiell intelligens, automation och global konkurrens nu samtidigt omformar arbetsmarknaden sker förändringen längs helt andra linjer än tidigare teknologiska skiften. Ändå fortsätter politiken, utbildningssystemet och stora delar av den offentliga debatten att agera som om historien upprepar sig. Resultatet är en växande klyfta mellan berättelse och verklighet.
När omställningen faktiskt fungerade
Under större delen av 1900-talet hade teknologisk förändring tre avgörande egenskaper.
Den var för det första inkrementell. Maskiner ersatte fysisk kraft men krävde fortfarande mänsklig närvaro, övervakning och praktisk kompetens. Produktiviteten ökade, men människan fanns kvar i systemet.
För det andra var förändringen sektoriell. När jordbruket mekaniserades växte industrin. När industrin rationaliserades tog tjänstesektorn över. Arbetskraft flyttade mellan sektorer snarare än ut ur arbetsmarknaden som sådan.
För det tredje skedde förändringen i takt med institutionerna. Utbildningssystem, fackliga strukturer och arbetsmarknadspolitik hann anpassa sig. Det fanns tid för omskolning – i praktiken, inte bara i teorin.
Det var dessa tre faktorer som gjorde bred omställning möjlig. Människor rörde sig från manuellt till mer kognitivt arbete, från låg till medelhög komplexitet. Kraven ökade, men stegvis.
Vad som gör dagens skifte annorlunda
AI och avancerad automation bryter mot alla dessa mönster samtidigt.
Förändringen är inte sektoriell utan horisontell. Samma teknik påverkar juridik, ekonomi, administration, kommunikation, logistik, handel och industri parallellt. Det finns ingen uppenbar ”nästa sektor” som absorberar dem som slås ut.
Den är heller inte primärt fysisk, utan kognitiv. Det som automatiseras är inte muskler, utan språk, analys, struktur och beslutslogik – alltså just de funktioner som tidigare definierade stora delar av tjänstemannasamhället.
Slutligen sker förändringen snabbare än institutionerna kan svara. Utbildningar utformas för ett arbetsliv som redan är på väg bort, medan företagens krav justeras i realtid. Det skapar ett permanent glapp mellan formell kompetens och faktisk efterfrågan.
Det är här den klassiska omställningslogiken börjar spricka.
Arbetsuppgifter försvinner – och roller med dem
Det invänds ofta att AI inte ersätter jobb, utan arbetsuppgifter. I strikt teknisk mening är det korrekt. Men arbetsmarknader fungerar inte på uppgiftsnivå, utan på rollnivå.
När tillräckligt många centrala uppgifter i en roll automatiseras, upphör rollen att vara ekonomiskt motiverad. Det är exakt detta som nu sker i stora delar av arbetsmarknadens mellanskikt.
Det är därför AI inte i första hand slår ut seniora specialister. I stället försvinner:
– juniorroller
– assistentfunktioner
– analys- och stödtjänster
– instegspositioner
– regelbaserade professioner
Det som kapas är inte toppen, utan stegen uppåt.
Kravtrösklar – inte brist på vilja
I den politiska diskussionen behandlas omställning ofta som en fråga om motivation. Den som vill, kan. Den som anstränger sig, lyckas. Misslyckande blir därmed ett individuellt problem.
Men arbetsmarknaden fungerar inte moraliskt. Den fungerar funktionellt.
AI höjer kraven per individ snabbt och kraftigt:
– större abstraktionsförmåga
– bredare ansvar
– högre självständighet
– förmåga att arbeta genom system, inte i dem
Omställning handlar därmed inte bara om ny kunskap, utan om kapacitet. Och kapacitet är – oavsett politisk ambition – ojämnt fördelad i alla populationer.
Att erkänna detta är inte cyniskt. Att ignorera det är däremot politiskt ansvarslöst.
När utbildningens löfte förlorar sin kraft
Under efterkrigstiden har utbildning fungerat som ett implicit samhällskontrakt. Den som studerar, anpassar sig och följer spelreglerna ska också ha en plats på arbetsmarknaden.
När instegsjobb försvinner, när karriärstegar kapas och när AI tar över det arbete som tidigare byggde erfarenhet, bryts detta kontrakt. Kvar blir en växande grupp som gjort ”allt rätt” – men ändå inte efterfrågas.
Detta är inte bara ett arbetsmarknadsproblem. Det är ett legitimitetsproblem, som på sikt spiller över i politik, tillit och samhällssammanhållning.
Omställningens gräns
All omställning har en gräns. Den definieras inte av politiska ambitioner, utan av produktivitet och krav. När tekniken höjer kraven snabbare än människor kan möta dem, uppstår arbetslöshet som inte är övergång – utan tillstånd. För vissa grupper blir den permanent.
Att erkänna detta är nödvändigt för att förstå vad som händer härnäst.
I nästa del flyttas fokus från industrin till det som nu börjar spricka på allvar: tjänstemannasamhället.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är del 1 av 5 i serien ”När arbetsmarknaden inte längre bär samhället”. Del 2 publiceras tisdagen den 20 januari.
