torsdag 22 januari
Ett system byggt för arbete möter ett samhälle utan tillräckligt många jobb. När antagandet, att de flesta arbetar större delen av livet, inte längre håller uppstår problem som inte går att lösa med fördelningspolitik.
Välfärdsstaten är inte i första hand ett moraliskt projekt, utan ett funktionellt. Den bygger på en enkel men robust logik: många arbetar, betalar skatt och finansierar gemensamma system som få behöver använda fullt ut, och då oftast under korta perioder.
När denna balans rubbas uppstår inte nödvändigtvis en kris omedelbart. Men systemets bärförmåga försvagas gradvis, tills spänningarna blir politiska, ekonomiska och till sist institutionella.
Det är här arbetsmarknadens förändring får konsekvenser långt bortom sysselsättningsstatistik.
Nettobetalarnas krympande bas
I ett högautomatiserat samhälle koncentreras produktiviteten. Färre individer och företag skapar en allt större andel av det ekonomiska värdet, medan en växande grupp helt eller delvis står utanför arbetsmarknaden.
Detta innebär att skattebasen inte bara krymper i relativa termer, utan blir smalare och mer sårbar. När allt större delar av välfärden finansieras av allt färre uppstår en asymmetri som är svår att legitimera över tid.
Problemet är inte att vissa betalar mer skatt än andra. Det har alltid varit fallet. Problemet är när skillnaden mellan nettobetalare och nettomottagare blir permanent, strukturell och generationsövergripande.
Från tillfälligt stöd till livslång försörjning
Välfärdssystemen är historiskt utformade för övergångar: arbetslöshet mellan jobb, sjukdom under en period, tillfälliga inkomstbortfall. De är inte designade för att försörja stora grupper under ett helt liv utan tydlig väg tillbaka.
När arbete inte längre finns att matcha, förskjuts välfärdens funktion. Bidrag och transfereringar går från att vara tillfälliga skyddsnät till att bli permanenta försörjningssystem.
Detta förändrar relationen mellan individ och stat. Försörjning frikopplas från arbete, ansvar och motprestation – inte av ideologiska skäl, utan av nödvändighet.
Produktivitet räcker inte när deltagandet faller
Ett vanligt motargument är att högre produktivitet kompenserar för färre arbetande. I teorin kan detta fungera. I praktiken finns det begränsningar.
Extrem produktivitet hos ett fåtal kan generera höga inkomster, men den kan inte bära obegränsade transfereringssystem utan att skapa politisk och ekonomisk instabilitet. Särskilt inte i öppna ekonomier där kapital och högkompetens är rörliga.
När skatteuttaget koncentreras till en liten grupp ökar incitamenten att flytta, optimera eller undvika. Det är inte ett moraliskt ställningstagande, utan rationellt beteende.
Tillit som förbrukningsbar resurs
Välfärdsstatens kanske viktigaste kapital är inte pengar, utan tillit. Tilliten till att systemet är rättvist, proportionerligt och ömsesidigt.
När allt fler upplever att de betalar in till ett system som inte längre fungerar som ett gemensamt försäkringsarrangemang, utan som en permanent omfördelningsmekanism, eroderar denna tillit.
Detta sker sällan genom dramatiska beslut. Det sker genom ackumulerad erfarenhet: känslan av att bidra utan att få tillbaka, att regler gäller olika, att ansvar inte är symmetriskt.
När tilliten väl förbrukats är den svår att återuppbygga.
Välfärdsstatens dolda gräns
Det finns en gräns för hur många som kan stå utanför arbetsmarknaden innan systemets logik förändras. Den gränsen är inte exakt mätbar, men den är reell.
När en tillräckligt stor andel av befolkningen aldrig blir nettobetalare upphör välfärdsstaten att fungera som ett kollektivt försäkringssystem. Den blir i stället ett permanent försörjningssystem för vissa, finansierat av andra.
Detta är inte en värdering. Det är en beskrivning.
Ett system i väntan på politik
I detta läge hamnar politiken i ett dilemma. Antingen erkänner man begränsningarna och omformar systemen i grunden, eller så försöker man hålla ihop modellen genom ökade transfereringar, högre skatter och språkliga omdefinitioner av arbete och sysselsättning.
Historiskt har de flesta samhällen valt det senare – åtminstone initialt.
I nästa och avslutande del flyttas fokus till just detta: politikens svar, och vad som händer när styrning ersätts av narrativ i ett samhälle där arbete inte längre räcker till för att bära helheten.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är del 4 av 5 i serien ”När arbetsmarknaden inte längre bär samhället”. Del 5 publiceras fredagen den 23 januari.
