När judiska barn blir terrorister och nazister
Förintelsen gav européerna skuldkänslor och ångest. Att beskylla judarna för att vara lika vidriga som nazisterna verkar lindra den.
Igår kastades femtio fransk-judiska barn och deras 21-åriga ledare av ett plan på väg hem från ett sommarläger i spanska Valencia. Deras brott? De hade, som alla barn på väg hem från kollo, sjungit sånger – i det här fallet judiska sådana, på hebreiska. Det väckte flygvärdinnornas raseri. Guardia Civil tillkallades, kolloledaren handfängslades, samtliga vräktes av planet och barnens mobiltelefoner konfiskerades.
Barnen, tio till femton år gamla, behandlades helt enkelt som terrorister. Och detta efter att de bordat planet, efter alla säkerhetskontroller. Men att projicera judars nuvarande och historiska bödlar på offren för förbrytelserna är ingen ny idé, långt därifrån.
Den jude som på sistone fått för sig att stå upp för Israels rätt att försvara sig, eller förklara den historiska bakgrunden till den arabiska antipatin mot judar och deras stat som går drygt hundra år tillbaka – eller till Mohammeds genomslag som profet och erövrare på 600-talet om man så vill – har kunnat räkna med att mötas av invektiv från så kallade Israelkritiker.
"Idiot", "högerextremist" eller "sionist" tillhör de vanligare och tillmälesfloran har blommat ut rejält efter Hamas pogrom 7 oktober 2023 och Israels påföljande försvarskrig. Lite mer exotiskt är "fascist" eller rent av "nazist". Men inte ovanligare än att det hänt mig vid flera tillfällen.
Fenomenet är gammalt. På TCO-kongressen 1982 jämställde Olof Palme Israels behandling av palestinska barn under Libanonkriget med nazisternas hantering av judiska barn under Förintelsen. 1984 påstod Jan Guillous dåvarande sambo Marina Stagh i AB att "Israel har gaskamrar". Årtiondet såg pressen svämma över av liknande nonsens, ett migränframkallande antal exempel återfinns i Vänstern och tyranniet av Per Ahlmark.
Själv mötte jag detta i samtal från den tiden och fram till Oslo-processen på 90-talet, då nazikladdandet under en tid avtog. Och efter domen 1989 mot Ahmed Rami för hets mot folkgrupp blev de etablerade tidningarna lite försiktigare i hur man tillät sina skribenter att formulera sig, liksom vilka lögner man fick sprida.
År 2020 ställde sig regeringen Löfven bakom IRAH:s definition av antisemitism, som korrekt definierar nazismetning av Israel som just judehat. Så aktiviteten återfinns nu mest i sociala medier och vid palestinademonstrationer.
Exempelvis har en person i Bibi Netanyahu-mask gåsmarscherat utanför Riksdagen utstyrd i Gestapomundering. I fredags dinglade dockor föreställande judar i hängsnaror i Umeå – man jämställde alltså civila offer i det krig Hamas startade 7 oktober med offren för Förintelsen, och Israel med Nazityskland.
Så hur ska detta rubbade fenomen förstås? En självklar kandidat är viljan att såra – det är oerhört sårande för judar att anklagas för att vara lika omänskliga som de nazistiska bödlar som med industriella metoder mördade sex miljoner försvarslösa judar, varav två miljoner barn. Och viljan att såra kan onekligen förefalla oändlig i somliga läger.
En annan förklaring ligger i vad som kallats sekundärantisemitism, som kort kan sammanfattas med att ”Vi kan aldrig förlåta judarna för Auschwitz”. Förintelsen skapade nämligen hos miljontals européer starka skuldkänslor som kom att impregnera deras bild av Europa, judar och Israel med naken ångest – som tycks gå i arv i generationer.
Genom att beskylla judarna för att vara lika vidriga som nazisterna kan ångesten lindras med den tröstande tanken att "judarna är ju lika usla som vi en gång var!" Vilket också förklarar den upphetsade eufori med vilken anklagelsen ofta framförs, i såväl skrift som i samtal, eller i bekräftande meningsutbyten mellan palestinaaktivister på nätet.
Det finns dock en lösning – släpp skuldkänslorna! Absolut ingen har ens ett minimum av ansvar för handlingar utförda innan de själva såg dagens ljus. Ta ansvar för era egna ord och handlingar – vänligen sluta köra kniven i judar och vrida om med rubbade nazianklagelser, det är djupt ovärdigt.
Så kanske judiska barn kan ta flyget hem till Frankrike utan att kastas av planet av beväpnad polis därför att psykotiska spanjorer inbillar sig att deras glada sånger betyder att de utgör en inkarnation av ondskan själv.
Och vi kan äntligen förpassa den typen av vanföreställningar till medeltiden, där de hör hemma.
Igår kastades femtio fransk-judiska barn och deras 21-åriga ledare av ett plan på väg hem från ett sommarläger i spanska Valencia. Deras brott? De hade, som alla barn på väg hem från kollo, sjungit sånger – i det här fallet judiska sådana, på hebreiska. Det väckte flygvärdinnornas raseri. Guardia Civil tillkallades, kolloledaren handfängslades, samtliga vräktes av planet och barnens mobiltelefoner konfiskerades.
Barnen, tio till femton år gamla, behandlades helt enkelt som terrorister. Och detta efter att de bordat planet, efter alla säkerhetskontroller. Men att projicera judars nuvarande och historiska bödlar på offren för förbrytelserna är ingen ny idé, långt därifrån.
Den jude som på sistone fått för sig att stå upp för Israels rätt att försvara sig, eller förklara den historiska bakgrunden till den arabiska antipatin mot judar och deras stat som går drygt hundra år tillbaka – eller till Mohammeds genomslag som profet och erövrare på 600-talet om man så vill – har kunnat räkna med att mötas av invektiv från så kallade Israelkritiker.
”Idiot”, ”högerextremist” eller ”sionist” tillhör de vanligare och tillmälesfloran har blommat ut rejält efter Hamas pogrom 7 oktober 2023 och Israels påföljande försvarskrig. Lite mer exotiskt är ”fascist” eller rent av ”nazist”. Men inte ovanligare än att det hänt mig vid flera tillfällen.
Fenomenet är gammalt. På TCO-kongressen 1982 jämställde Olof Palme Israels behandling av palestinska barn under Libanonkriget med nazisternas hantering av judiska barn under Förintelsen. 1984 påstod Jan Guillous dåvarande sambo Marina Stagh i AB att ”Israel har gaskamrar”. Årtiondet såg pressen svämma över av liknande nonsens, ett migränframkallande antal exempel återfinns i Vänstern och tyranniet av Per Ahlmark.
Själv mötte jag detta i samtal från den tiden och fram till Oslo-processen på 90-talet, då nazikladdandet under en tid avtog. Och efter domen 1989 mot Ahmed Rami för hets mot folkgrupp blev de etablerade tidningarna lite försiktigare i hur man tillät sina skribenter att formulera sig, liksom vilka lögner man fick sprida.
År 2020 ställde sig regeringen Löfven bakom IRAH:s definition av antisemitism, som korrekt definierar nazismetning av Israel som just judehat. Så aktiviteten återfinns nu mest i sociala medier och vid palestinademonstrationer.
Exempelvis har en person i Bibi Netanyahu-mask gåsmarscherat utanför Riksdagen utstyrd i Gestapomundering. I fredags dinglade dockor föreställande judar i hängsnaror i Umeå – man jämställde alltså civila offer i det krig Hamas startade 7 oktober med offren för Förintelsen, och Israel med Nazityskland.
Så hur ska detta rubbade fenomen förstås? En självklar kandidat är viljan att såra – det är oerhört sårande för judar att anklagas för att vara lika omänskliga som de nazistiska bödlar som med industriella metoder mördade sex miljoner försvarslösa judar, varav två miljoner barn. Och viljan att såra kan onekligen förefalla oändlig i somliga läger.
En annan förklaring ligger i vad som kallats sekundärantisemitism, som kort kan sammanfattas med att ”Vi kan aldrig förlåta judarna för Auschwitz”. Förintelsen skapade nämligen hos miljontals européer starka skuldkänslor som kom att impregnera deras bild av Europa, judar och Israel med naken ångest – som tycks gå i arv i generationer.
Genom att beskylla judarna för att vara lika vidriga som nazisterna kan ångesten lindras med den tröstande tanken att ”judarna är ju lika usla som vi en gång var!” Vilket också förklarar den upphetsade eufori med vilken anklagelsen ofta framförs, i såväl skrift som i samtal, eller i bekräftande meningsutbyten mellan palestinaaktivister på nätet.
Det finns dock en lösning – släpp skuldkänslorna! Absolut ingen har ens ett minimum av ansvar för handlingar utförda innan de själva såg dagens ljus. Ta ansvar för era egna ord och handlingar – vänligen sluta köra kniven i judar och vrida om med rubbade nazianklagelser, det är djupt ovärdigt.
Så kanske judiska barn kan ta flyget hem till Frankrike utan att kastas av planet av beväpnad polis därför att psykotiska spanjorer inbillar sig att deras glada sånger betyder att de utgör en inkarnation av ondskan själv.
Och vi kan äntligen förpassa den typen av vanföreställningar till medeltiden, där de hör hemma.
