Entreprenörerna vill rädda Sverige och vänstern gnäller

Debatten kring Fredrik Hjelm är förutsägbar. Entreprenören lämnar åsiktskorridoren och en gammal mekanism tuggar igång: kulturjournalister hånar, aktivister kampanjar och Centerpartiets partiledare varnar för ”tech bros”. Samtidigt finns i denna upprepning av 1900-talets dammiga strid mellan socialister och marknadsliberaler något nytt. Hjelm säger ju att han vill se kollektivt ansvar för Sverige.

I Dagens Nyheter raljerade Johannes Klenell nyligen över Hjelm som en ”svensk Elon Musk från Wish”. Det säger mer om svensk vänster än om Hjelm. Vänstern har nämligen förstått exakt lika lite som den gamla socialliberalahögern. Något nytt har skett, men de sitter fast i gamla mönster.

Hjelm representerar en ny sorts entreprenörsgeneration, människor som inte har vuxit upp i det gamla svenska näringslivet med stiftelseägda industrijättar, långa slipsar och försiktiga pressmeddelanden. De är från en annan kultur – meritokratiska, internationella och rörliga. Men de vill inte flytta. Stolta över sitt land vill de att Sverige ska fungera. Kanske är de till och med nationalister. Borde inte vänstern jubla över att entreprenörerna ser värdet av det gemensamma?

Här finns något som den svenska vänstern verkar ha svårt att förstå. Den nya tidens entreprenörer är ofta både hypermoderna och politiskt konservativa på samma gång. Det gamla tänkandet utgick från att framtiden alltid tillhörde vänstern eller liberalerna. Den som tekniskt och ekonomiskt låg längst fram skulle också automatiskt vara progressiv, gränslös och kulturellt radikal. Verkligheten ser inte längre ut så.

Många av dagens mest framgångsrika techpersoner är visserligen futurister när det gäller teknik, AI och innovation. Men samtidigt har de blivit alltmer skeptiska till identitetspolitik, massinvandring, byråkrati och den progressiva kultur som dominerat västvärlden de senaste tio åren. De tror på prestation, kompetens och konkurrens. De tycker om nationer, civilisationer och ordning. De vill ha fungerande samhällen där människor kan bygga företag och leva trygga liv.

Fredrik Hjelm och andra liknande profiler förstör den gamla vänsterberättelsen om vem entreprenören ”ska” vara. Därför måste han tvingas in i socialismens gamla nidbild av kapitalisten.

Den ny generationen näringslivsprofiler är människor som står främst i världen teknologiskt, men som samtidigt inte köper den progressiva världsbilden. Människor som bygger AI-bolag och globala plattformar men som också tycker att Sverige borde fungera bättre, att meritokrati är viktigt och att västerländska samhällen måste våga försvara sig själva. Detta provocerar kulturvänstern långt mer än själva pengarna.

Fredrik Hjelm har under våren varit en av de tydligaste rösterna i debatten om Sveriges AI-strategi. Tillsammans med andra techgrundare har han kritiserat regeringens försiktighet och varnat för att Sverige håller på att halka efter i den globala AI-kapplöpningen.

Och det mest intressanta är egentligen tonen i kritiken. Den handlar inte om någon stereotyp högerkarikatyr där rika direktörer vill skydda sina egna intressen. Tvärtom argumenterar de för att Sverige måste bli bättre på utbildning, kompetensförsörjning, innovation och teknisk utveckling. De vill att Sverige ska vinna framtiden. Det borde vara något att applådera, särskilt eftersom unga människor i stor utsträckning inspireras av den här typen av entreprenörer. De ser skapande som något positivt. Att bygga bolag, utveckla teknik och förändra världen framstår som meningsfullt och kreativt.

Medan vänstern fortfarande verkar tänka på företagaren som någon slags 1900-talsdirektör ser unga människor något helt annat. De ser personer som bygger saker. Som tar risker. Som skapar jobb, produkter och nya idéer. Människor som vågar tro på framtiden i ett land där stora delar av det offentliga Sverige nästan verkar ha slutat göra det.

När techentreprenörer engagerar sig i samhällsfrågor reagerar delar av vänstern ungefär som om det fortfarande vore 1974 och någon direktör precis klivit ur en mörk Volvo med cigarr i handen. Man verkar helt oförmögen att förstå att dagens entreprenörer ofta är människor som vuxit upp på nätet, byggt sina bolag från laptops och ser världen som global och snabbföränderlig.

I deras värld är idéer viktigare än hierarkier, kompetens viktigare än titlar och utveckling viktigare än förvaltning. Det är därför de också blir så frustrerade på Sverige.

För medan techvärlden rör sig i ett tempo där hela branscher kan förändras på några år sitter stora delar av svensk politik och kulturdebatt fortfarande fast i seminariekultur, identitetspolitik och symbolfrågor. Hjelm själv har beskrivit hur Sverige riskerar att upprepa samma misstag som i migrationsdebatten där etablissemanget vägrade diskutera problem i nästan två decennier.

Det träffar en öm punkt. För någonstans anar vänstern nog att entreprenörerna faktiskt har rätt i mycket. Sverige har blivit trögare. Mer byråkratiskt. Mindre framtidsoptimistiskt. Det offentliga Sverige präglas allt oftare av administration snarare än av skaparkraft.

Och då blir personer som Fredrik Hjelm obekväma. Inte därför att de är onda kapitalister utan därför att de påminner om något som Sverige en gång var ganska bra på. Ett land där ingenjörer, innovatörer och entreprenörer stod högt i kurs. Där framtidstro var något fint. I stället möts de nu ofta av misstänksamhet från kulturvänstern. Som om det mest provocerande man kan göra i dagens Sverige är att vara framgångsrik och samtidigt säga att man älskar sitt land.

Sanningen är att Sverige behöver fler sådana människor, inte färre. Vi behöver fler som vill skapa företag här. Fler som vill investera här. Fler som vill använda sina resurser och sina plattformar till att diskutera Sveriges framtid. Och vi borde vara glada för att unga människor ser upp till entreprenörer snarare än till destruktiva aktivister som aldrig byggt någonting själva.

Om dessa nya entreprenörer dessutom kombinerar sin företagsamhet med sund nationalism och en vilja att verka för ett Sverige som är starkt, sammanhållet och rotat i sin tradition, då borde vi alla jubla.

För det är skaparna som driver samhällen framåt. Inte de som sitter bredvid och hånar dem.

Carl Eos är Senior Fellow vid tankesmedjan Oikos