Propaganda blir journalistik – och vice versa

Kvartals kampanj om mainstream, eller gammelmedia, i vilken de stora medieföretagen liknas vid sengångare och ugglor, fick mycket uppmärksamhet, såväl ris som ros. Roset kom från uppstickarna, från outsiders, från dem som ifrågasätter gammelmedias seriositet och eventuella partiskhet. Riset kom inifrån: inte är vi partiska, inte är vår nyhetsvärdering skev, inte brister vi i vårt journalistiska granskningsuppdrag.

Bör vi dock inte kunna förvänta oss att även etablerad media kan hantera kritik och rannsaka sig själva i stället för att instinktivt gå till motattack? När media – såväl den traditionella som uppstickarna – går över gränser, när de publicerar insinuationer, ensidiga overifierade anklagelser eller rena falskheter och propaganda – ska det tigas ner eller kritiseras, bit för bit? Är motmedel inte bästa botmedel?

I måndags publicerade NY Times långtida skribent Nicholas Kristof ett reportage om påstådda övergrepp mot palestinska fångar i israeliska fängelser. Kristof baserar anklagelserna på intervjuer med de påstådda offren. Till skillnad från den 7 oktober existerar inga snuffilmer, inga lemlästade döda ungdomar, inga kidnappningsoffer, ingen teknisk bevisning, och ingen källkritik presenteras; anklagelserna är extrema men behandlas som vore de fastlagda. 

En del kritiker menar därför att artikeln är exempel på just sådan låg, oseriös journalistik, dränkt i partiskhet, som inte ens bör nämnas eller bemötas, som inte bör ges ytterligare uppmärksamhet. Andra menar att lögnerna måste bemötas, att källorna ska granskas, att bevis ska blottläggas och falskheter refuteras. Att större delen av Kristofs text består av ogranskad propaganda är otvivelaktigen tydligt även vid en ytlig granskning. 

Att övergrepp sker även i israeliska fängelser är troligt – de flesta fängelser lider av problem med viss brutalitet. Bara i USA rapporteras årligen omkring 2500 grova företeelser i fängelser. Att den sortens groteska övergrepp som påstås i Kristofs artikel skulle ske är emellertid nonsens och har vederlagts om och om igen. De övergrepp han beskriver är sådana äckliga fantasimonster att det skulle krävas inte bara en oerhörd apparatur utan även ett upphävande av naturens lagar för att realisera dem.

Kristofs ”vittnen” påstår att israeliska fängelsevakter regelbundet våldtar palestinska fångar och att de tränat hundar att våldta fångar på kommando. Förutom att det är så gravt osmakligt att det är plågsamt att ens formulera det i skrift, så är det befängt. Det borde inte behöva motbevisas eftersom en rationellt tänkande människa som inte är förblindad av antisionism alldeles själv inser det absurda i påståendena. En snabb kontroll, till exempel med den amerikanska kennelklubben, belägger att det är en omöjlighet – fysiskt liksom psykologiskt – att träna hundar till sådant. Det är en omöjlighet – likväl finner NY Times det lämpligt att trycka lögnen.

Att israeliska vakter regelbundet och systematiskt som del av ett standardförfarande och centralt styrd krigföringsmetod skulle våldta palestinska fångar är även det helt osubstantierat och absurt: anklagelserna är till stort del baserade på Euro‑Med Human Rights Monitors berättelser, en organisation med bekräftade band till Hamas.

Avsaknaden av en enda visselblåsare eller vittne inifrån den enorma apparat, med tusentals anställda och soldater, som fängelserna utgör, misstänkliggör ytterligare Kristofs anklagelser. Kristof hänvisar till ett vittne från FN, men den han hänvisar till är Francesca Albanese, en välkänd Israelkritiker som vid flera tillfällen uttryckt antisemitisk propaganda och rena lögner.

Kristof hävdar dessutom att före detta premiärminister Ehud Olmert skulle ha bekräftat anklagelserna, vilket Olmert dementerar. Att ingen på NY Times reagerar utan släpper igenom dessa absurditeter och nya varianter av blodslögner är således häpnadsväckande.

Det bör påpekas att NY Times valt att publicera Kristofs anklagelser som en opinionstext, vilket i viss mån reducerar den publicistiska risken för NY Times. Samtidigt spelar det ingen större roll var sådana anklagelser publiceras, skadan är skedd och lögnerna har redan fått fäste.

Frågan kvarstår således om lögner likt dessa bör upprepas, ens i kritiskt och upplysande syfte. Samtidigt, när lögnerna är så grova, så otroliga, och del av en större kampanj mot Israels själva väsen, måste de rimligen motbevisas.

När de grövsta lögnerna genomskådas faller även trovärdigheten i den övriga smutskastningen. Om det finns belägg för övergrepp ska dessa publiceras. Det gör inte Kristof. I stället hänvisar han till anonyma vittnen och till dem som påstår sig vara utsatta för övergrepp – vars berättelser i omgångar ändrats och utvecklats i allt mer makaber riktning – utan någon synlig källkritik. Att de själva – vilket en snabb efterforskning visar – bland är annat anklagade för sexuella trakasserier, medlemmar i terrorgruppen Tulkarm Battalion, Hamasoperatörer, pro-Hamas Qatar-finansierade aktivistiska organisationer och propagandister som samtidigt firade 7 oktober och förnekar Hamas sexuella våld, nämner han inte.

Att en enskild journalist går på propaganda och väljer att blunda för sina källors bakgrund är en sak, men att vare sig NY Times redaktionella ledning eller Kristofs kollegor reagerar är minst sagt oroväckande. Någon måste ju ha förmått inse att Kristofs artikel är grundad i propaganda – orealistisk, obelagd och dränkt i hat. Att en förmodat seriös journalist okritiskt, utan efterforskning, sprider sådan propaganda är skrämmande och leder till frågor kring hans bevekelsegrund. Samma skribent har inte på samma sätt rapporterat om våldtäkterna och morden den 7 oktober, men har däremot konsekvent ställt sig på ”den andra sidan”; vilket reflekteras även i denna text, som kraftigt minimerar kontexten kring kriget.

En bevekelsegrund i form av bias är inte svårt att finna men huruvida det är medvetet är oklart. Precis som för svensk traditionell media är det svårt för en så pass etablerad kanal som NY Times och dess skribenter att se bjälken i sitt eget öga. Det diskuteras nu huruvida NY Times kommer att dra tillbaka artikeln efter en uppsjö av extern kritik och även intern upprördhet. Oaktat om artikeln dras tillbaka och en rättning ges kommer innehållet likväl nyttjas av israelkritiker liksom antisemiter och tas för sanning.

Att flera av berättelserna i Kristofs artikel sedan tidigare cirkulerats i liknande versioner, att hund-anklagelserna redan spridits av FNs ”oberoende” rapportör Albanese samt den notoriska antisemiten och Guardian-skribenten Owen Jones, och redan diskrediteras, nämns inte heller. Att Kristof utan minsta ansats till reflektion eller undersökning sprider vidare en så pass befängd lögn att israeliska fängelsevakter låter tränade hundar att våldta palestinier raserar hans trovärdighet helt, och det borde även påverka NY Times rykte.

NY Times har genom publiceringen av denna sörja deltagit i tvättandet av dessa groteska anklagelser och de tillåter därigenom att de cementeras i läsarnas medvetande och sedan cirkuleras i det offentliga i all oändlighet. Allt för att NY Times innan publicering underlät – medvetet eller ej – att i enlighet med sitt journalistiska uppdrag undersöka och söka belägga anklagelserna.

Liknande ogrundade texter publiceras inte om andra länder, konflikter eller folk – att det handlar om något mer än slarvig journalistik är tydligt. Det vittnat om ett så gott som ubikvitärt åsidosättande av journalistisk etik och bevisstandard så fort Israel är föremål för rapportering. Inte enbart NY Times ägnar sig åt denna selektiva rapportering och inte enbart NY Times är därigenom ofrånkomligen delaktiga i att spä på den allt skenande antisionismen och antisemitismen.

Samma dag som Kristofs anklagelser publicerades, berättar bland annat CNN och Daily Mail om en rapport från den civila utredningskommissionen för 7 oktober som kartlagt det systematiska sexuella våldet, tortyren och morden. Även NY Times erbjöds denna rapport i förväg men valde att inte publicera. Det har än så länge inte heller någon svensk gammelmedia gjort. 

Ingen svensk media har heller granskat Kristofs – vid detta laget på sociala medier fullkomligt demolerande – artikel och därmed tillåts propaganda, blodsanklagelser och lögner återigen stå oemotsagda i mainstream media. En lärare vid JMK, journalistutbildningen vid Stockholms universitet, sprider dock lögnerna i tidningen Journalisten – av alla ställen – utan minsta ansats till journalistiskt undersökande hantverk. 

All nyhetsvärdering är beroende av selektionsbias: det må inte vara medvetet eller med ont uppsåt, men skevt urval leder ofrånkomligen till skev, ofta ensidig, rapportering. Vad som inte berättats är lika viktigt som det som berättas. Upprördheten i traditionell media över Kvartals kampanj är således talande. Det gör ont när självbilden brister.

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol