När religion blev geopolitik – Del 2: Pengarna bakom moskéerna

Att bygga en moské är ett omfattande projekt. Mark måste köpas eller arrenderas, byggnader projekteras, arkitektur och religiösa krav förenas, och verksamheten behöver långsiktig finansiering. För små religiösa församlingar, ofta bestående av relativt nyanlända invandrare, var detta i praktiken en ekonomisk utmaning.

Det var därför naturligt att många muslimska organisationer i Europa vände sig till internationella nätverk för stöd. Precis som katolska kyrkor i historien byggts med hjälp av internationella donationer, kunde muslimska församlingar söka finansiering från religiösa organisationer i andra länder.

Men i den muslimska världen är relationen mellan religion, politik och stat ofta betydligt tätare än i Europa.

När pengar började flöda in till moskébyggen i Europa handlade det därför inte bara om religiös solidaritet. I många fall var donationerna också en del av större politiska och ideologiska projekt.

Gulfstaternas religiösa export

Under flera decennier har Saudiarabien spelat en central roll i finansieringen av moskéer och islamiska institutioner runt om i världen. Efter oljeboomen på 1970-talet investerade kungadömet stora summor i att sprida wahhabismen – en konservativ tolkning av islam som länge varit statsreligion i Saudiarabien. Finansieringen skedde genom stiftelser, välgörenhetsorganisationer och internationella religiösa nätverk.

I Europa innebar detta att många moskébyggen fick ekonomiskt stöd från saudiska donatorer eller organisationer med kopplingar till gulfstaterna.

Syftet var inte nödvändigtvis politiskt i snäv mening. Men det handlade om att sprida en viss religiös tolkning och att stärka religiösa nätverk som stod nära saudiska religiösa institutioner.

Liknande mönster kunde ses i många europeiska länder.

Den iranska modellen

Iran utvecklade en annan strategi. Efter den islamiska revolutionen 1979 började den iranska staten bygga upp internationella nätverk av shiamuslimska institutioner. Moskéer, kulturcentra och religiösa organisationer etablerades i många delar av världen, särskilt i länder med shiamuslimska diasporagrupper.

Syftet var dels religiöst – att organisera shiamuslimska församlingar – men också politiskt. Institutionerna fungerade ofta som kontaktpunkter mellan den iranska staten och diasporamiljöer utomlands.

I flera europeiska länder har säkerhetstjänster senare varnat för att vissa av dessa institutioner även har kunnat användas för att övervaka regimkritiker eller bedriva politisk påverkan.

Denna modell skiljer sig från den saudiska. Där Saudiarabien främst spridit en religiös doktrin har Iran ofta integrerat religiösa institutioner i sin utrikespolitiska strategi.

Turkiet och diasporapolitiken

Turkiet representerar ytterligare en modell. Genom det statliga religionsdirektoratet Diyanet organiserar den turkiska staten moskéer och religiösa institutioner för turkiska diasporagrupper runt om i Europa. Imamer utbildas i Turkiet och skickas till europeiska moskéer, där de ofta fungerar både som religiösa ledare och som kulturella representanter för den turkiska staten.

Denna modell har länge accepterats i många europeiska länder, men har också väckt frågor. När religiösa institutioner i Europa styrs direkt av en utländsk stat uppstår oundvikligen en fråga om politiskt inflytande. Under senare år har flera europeiska regeringar därför börjat diskutera hur denna typ av statlig religiös verksamhet ska regleras.

Qatar och de ideologiska nätverken

Utöver statliga projekt finns också mer löst organiserade ideologiska nätverk. Qatar och vissa internationella islamiska organisationer har under flera decennier finansierat religiösa projekt i Europa, ofta med kopplingar till miljöer inspirerade av Muslimska brödraskapet.

Dessa nätverk är mer svårfångade än statliga program. De består ofta av stiftelser, utbildningsinstitutioner och religiösa organisationer som delar en gemensam ideologisk tradition snarare än en formell organisationsstruktur.

I många fall handlar det om religiös aktivism och social verksamhet. Men eftersom dessa nätverk också har politiska dimensioner har de väckt oro i flera europeiska länder.

Sverige i den internationella kartan

När man placerar Sverige i denna internationella kontext framträder en tydlig bild. Moskébyggen i Sverige finansierades ofta genom en kombination av lokala donationer och internationellt stöd. Pengarna kunde komma från enskilda donatorer i Gulfstaterna, religiösa stiftelser eller internationella organisationer. I många fall var kopplingarna relativt lösa, i andra fall var de mer direkta.

Under lång tid betraktades detta inte som ett större problem. Den svenska staten hade begränsad tradition av att granska religiösa institutioners finansiering. Fokus låg i stället på religionsfrihet och integration. Det innebar att ett omfattande religiöst landskap kunde växa fram utan att någon systematiskt kartlade dess ekonomiska strukturer.

När frågan började ställas

Det var först under 2010-talet som diskussionen började förändras. Journalister, forskare och säkerhetstjänster började undersöka hur religiösa institutioner i Europa finansierades och vilka internationella nätverk de var kopplade till. I flera länder infördes regler som krävde större transparens kring utländska donationer. I Sverige kom debatten senare och mer försiktigt. Men under de senaste åren har frågan blivit allt mer central. När politiker och myndigheter nu diskuterar utländsk finansiering handlar det därför inte bara om religion. Det handlar också om geopolitik.

Ett system som växte fram

När man ser tillbaka på utvecklingen framträder ett mönster. Moskéer byggdes ofta med goda intentioner – som religiösa och sociala mötesplatser för växande muslimska församlingar. Men eftersom lokala resurser ofta saknades blev internationell finansiering en naturlig lösning.

På så sätt växte ett system fram där religiösa institutioner i Europa delvis finansierades av aktörer utanför Europa. Det systemet var länge relativt osynligt i den politiska debatten.

Först när säkerhetstjänster började tala om utländsk påverkan och diasporapolitik blev frågan mer akut. Frågan om finansiering är dock bara en del av historien. Pengar bygger institutioner – men idéer bygger rörelser.

I nästa del av denna serie granskas därför de organisatoriska nätverk som växte fram kring moskéerna: paraplyorganisationer, studieförbund och internationella ideologiska rörelser som under tre decennier bidragit till att forma det islamiska civilsamhället i Sverige.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. ”När religion blev geopolitik i Sverige” är en serie i fem delar. Del 3 publiceras onsdagen den 25 mars.