När siffror om de rika blir slagträ utan analys

I en ledartext i Aftonbladet hävdar Daniel Suhonen att de superrika utgör ett direkt hot mot vanliga människors livsvillkor. Resonemanget vilar tungt på Oxfams ofta citerade uppgift om att fem miljarder människor har blivit fattigare sedan 2020, samtidigt som miljardärerna dragit ifrån. Problemet är att detta påstående, som utgör textens moraliska motor, inte stämmer på det sätt det framställs.

Vad Oxfam faktiskt mäter, och vad de inte mäter

Oxfams uppmärksammade siffra kommer inte från mätningar av inkomster, konsumtion eller levnadsstandard. Den bygger i stället på förändringar i nettotillgångar, så kallad wealth, baserat på sammanställningar från bland annat UBS Global Wealth Report.

När Oxfam skriver att ”fem miljarder människor har blivit fattigare” menar man inte att dessa människor fått sämre köpkraft, sämre tillgång till mat, boende eller energi. Man menar att den samlade nettoförmögenheten för de nedersta decilerna i världen minskat marginellt under en kort tidsperiod präglad av pandemieffekter, inflation och fallande tillgångspriser.

Det handlar alltså i praktiken om små genomsnittliga förändringar i tillgångsvärden, inte om massfattigdom.

Den avgörande sammanblandningen – förmögenhet är inte levnadsstandard

Här sker det analytiska haveriet. Oxfam, och Suhonen efter dem, blandar ihop tre helt olika saker: förändring i tillgångsvärden, inkomstutveckling och absolut levnadsstandard.

Att tillgångsvärden kan falla för breda grupper under en period av hög inflation och ränteuppgång är inte kontroversiellt. Det säger däremot mycket lite om hur människor faktiskt lever. Majoriteten av världens befolkning äger dessutom mycket små finansiella tillgångar, vilket gör dessa mått extremt känsliga för kortsiktiga fluktuationer.

Att beskriva detta som att ”fem miljarder blivit fattigare” är därför inte bara förenklat, det är missvisande.

Vad säger faktisk fattigdomsdata?

Om man i stället tittar på de mått som traditionellt används för att beskriva fattigdom – såsom inkomster, konsumtion och tillgång till basala resurser – framträder en helt annan bild.

Världsbankens långsiktiga data visar att den globala extrema fattigdomen, trots ett tillfälligt bakslag under pandemin, ligger nära historiskt låga nivåer.

Jämfört med 1990-talet har över en miljard människor lyfts ur extrem fattigdom. Medellivslängden har ökat kraftigt, barnadödligheten minskat dramatiskt och tillgången till elektricitet, utbildning och sjukvård förbättrats i stora delar av världen.

Inget av detta förnekas av seriös ekonomisk forskning. Det ignoreras däremot helt i Suhonens text.

Nollsummemyten återuppstår

Suhonens resonemang förutsätter att ekonomin fungerar som ett nollsummespel, när de rikaste blir rikare måste resten bli fattigare. Det är en gammal idé, men den har aldrig haft empiriskt stöd i en växande marknadsekonomi.

Kapitalismens centrala kännetecken är just att värde kan skapas, inte bara omfördelas. Det är därför världen som helhet blivit rikare över tid, även om fördelningen av denna rikedom är ojämn och i många fall problematisk.

Att kritisera ojämlikhet är rimligt. Att förneka tillväxtens breda effekter är det inte.

När moralisk indignation ersätter kausalanalys

Suhonen går längre än att kritisera fördelning. Han kopplar de superrikas förmögenheter till krig, demokratiskt sönderfall och existentiella hot, utan att visa hur dessa samband faktiskt ser ut.

Det är ett retoriskt grepp där association ersätter analys. Rika människor antas vara ansvariga för systemutfall, medan politikens, institutionernas och staters konkreta beslut försvinner ur bilden.

Resultatet blir en berättelse som är moralisk till sin form, men analytiskt tom.

När berättelsen blir viktigare än verkligheten

Det finns en särskild sorts politisk text som uppstår när verkligheten utvecklas i fel riktning. Den kännetecknas av stora ord, dystra hotbilder och siffror som presenteras med sådan dramatik att ingen förväntas titta närmare på dem.

Suhonens text är ett skolboksexempel. När världen i absoluta termer blir rikare, men inte på rätt sätt, måste analysen justeras tills den åter bekräftar den egna världsbilden. Förmögenhetsstatistik förvandlas då till fattigdom, relativa skillnader till existentiella hot, och politisk frustration till moralisk förfäran.

Det är skickligt gjort, nästan litterärt. Men det är inte sant.

Och i längden är det ett större problem för den politiska vänstern än för kapitalismen att den måste beskriva framsteg som förfall för att känna igen sig i sin egen berättelse.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör