Rättsstaten urholkas när domstolarna relativiserar lag

En av den svenska statsrättens mest grundläggande principer är att den offentliga makten utövas under lagarna. Detta slås uttryckligen fast i 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen. Principen är inte deklaratorisk eller symbolisk, utan normativ och bindande — även för domstolarna.

Trots detta finns det anledning att på allvar ifrågasätta om rättskipningen i praktiken alltid lever upp till detta krav.

När domstolar tillämpar lagen selektivt, eller undviker att redovisa hur lagen faktiskt har tillämpats i det enskilda fallet, uppstår en spänning mellan rättsstatens ideal och dess faktiska funktion.

I Sverige har det byggts upp en ringmur åt domstolarna, som mångt om mycket arbetar med de mål, som de vill, och på sätt som de vill idag. En av vallgravarna som staten har anordnat åt domstolarna är prövningstillståndens införande. Effektivitet är en sak, men att döma någon utan att motivera anledningen och berätta varför, en annan. 

Motiveringsskyldigheten är inte valfri 

En central komponent i rättssäkerheten är kravet på motiverade domar och beslut. Detta följer inte bara av rättegångsbalken (1942:740) och förvaltningsprocesslagen (1971:291), utan av allmänna rättsstatliga principer samt av artikel 6 Europakonventionens krav på en rättvis rättegång. Att domstolen redovisar sina domskäl är en förutsättning för att parterna ska kunna förstå avgörandet, för att överprövning ska vara möjlig och för att rättstillämpningen ska vara förutsebar.

Trots detta förekommer beslut där avgörande frågor lämnas obesvarade. Rättsliga invändningar bemöts inte, bevisvärdering redovisas endast översiktligt och rättsregler åberopas utan analys. I vissa fall reduceras domskälen till konstateranden, snarare än argumentation. När så sker uppstår ett rättssäkerhetsunderskott som inte kan avfärdas som en fråga om stil eller arbetsbelastning.

Arbetsbelastning regleras inte i samma bestämmelser som motiveringskravet

Det är givetvis beklagligt om domstolarna är överbelastade med mål, men åtgärd emot det, regleras inte i samma lagar som i de lagar som reglerar rättstillämpningen. Det innebär naturligtvis att de som förväntar sig att domstolen ska fatta beslut med stöd i lag, får ett sådant avgörande. Ett lagbundet avgörande med hänvisning till lag. Inte ett beslut där lag inte har tillämpats, bara för att domstolen är överbelastad.

Ingen ska dömas, eller få sin sak avgjord, utan att det tydligt framgår hur domstolen har resonerat och varför domstolen har landat i just denna bedömning.

Lagbunden makt kräver redovisat resonemang

Att utöva offentlig makt under lagarna innebär mer än att nå ett slutresultat som domstolen anser rimligt. Det innebär att vägen dit måste vara synlig, rättsligt förankrad och möjlig att granska. En domstol som inte redovisar sitt rättsliga resonemang lämnar i praktiken frågan om lagens betydelse obesvarad.

När domskälen är bristfälliga uppstår risken att lagen framstår som ett verktyg som kan användas eller åsidosättas beroende på omständigheterna. Det är oförenligt med regeringsformens krav och med den roll domstolarna har som garanter för rättsordningens stabilitet.

Domstolarnas oberoende innebär frihet från yttre påverkan — inte frihet från att motivera sina avgöranden.

Av Domstolsverkets rapport DV 2002:4, framgår det att myndigheten hade kännedom om att kammarrätterna, redan då, år 2002, använde prövningstillståndssystemet, som en arbets- eller balansregulator.

Tålighet för kritik är en del av domaruppdraget

Det är förståeligt att domare kan uppleva det som besvärligt när parter eller ombud ifrågasätter ett avgörande. Domarrollen innebär emellertid att fatta beslut som får långtgående konsekvenser för enskilda, ofta i konfliktfyllda situationer. Med detta följer också ett krav på professionell transparens. En konsekvens av att förtroendet för rättsväsendet börjar svikta generellt är rättsstatens sammanbrott, se SOU 2008:106 s. 42.

Ingen förväntar sig att en domare ska föra juridiska diskussioner per telefon eller i medier. Men om en domstol inte är beredd att i sina avgöranden tydligt redovisa hur lagen har tillämpats, och varför invändningar har avvisats, uppstår en legitim fråga om denne fullt ut accepterar uppdragets ansvar.

Att stå för sitt juridiska resonemang är inte ett hot mot domstolarnas auktoritet — det är dess förutsättning.

Rättsstaten avgörs inte av hur vackert principerna formuleras i grundlagen, utan av hur konsekvent de tillämpas i det enskilda fallet. När motiveringskravet försvagas och rättslig analys ersätts av kortfattade slutsatser riskerar tilliten till domstolsväsendet att gradvis eroderas.

Om den offentliga makten verkligen ska utövas under lagarna, måste detta också avspeglas i domstolarnas beslutsmotiveringar. Allt annat är ett avsteg från rättsstatens kärna.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent 

Notering om bestämmelser avseende prövningstillstånds införande:

Prop. 1993/94:133 (kammarrätt)

Prop. 1996/97:131 (hovrätt)