Rimligt att mörda, få ungdomsrabatt och slippa utvisning?

När man skriver som yrke kan man ta reda på om man är tokig eller inte. ”Tycker andra också så här, eller är det bara jag?”

Så tänker jag också varje gång jag läser om en mild dom för ett ohyggligt brott. ”Inte kan väl gemene man tycka att detta är rimligt. Eller?”

Dagens Nyheter skriver om en 52-årig egyptisk niobarnspappa som kom till Sverige för att jobba ihop lite pengar till sin fattiga familj. I maj sköts han till döds i en så kallad felskjutning – alltså att måltavlan egentligen var någon annan. ”Mohamed hade maximal otur”, skriver tidningen, ”Han råkade helt enkelt vara på fel plats vid fel tillfälle”.

Frågan är exakt var i Sverige som inte är ”fel” just nu. Finns det någon kvadratmeter där man kan stå och inte riskera att få en förlupen kula i skallen? Är det någon som kan dela koordinaterna?

En yngling, 15 år vid tiden för dådet, dömdes för mordet i november. ”Pojke”, skriver tidningen, vilket tekniskt sett är korrekt, men låter väl oskyldigt för någon som har berövat en annans liv med berått mod. Yngling, skriver jag i brist på bättre ord.

Tre års sluten ungdomsvård blev straffet – tre år och sex månader efter hovrättens skärpning. Ingen utvisning för den utländske medborgaren.

Tre och ett halvt år på ett bekvämt svenskt ungdomshem, komplett med Playstation, generösa permissioner, ”varierande låsbarhet” och goda förutsättningar att rymma, för den som känner sig hågad.

Tre och ett halvt år för att ha tagit en människas liv. För att sedan välkomnas tillbaka till samhället som 19-åring.

Det är bara att gratulera grabben för att ha kommit så billigt undan.

Hur kommer man då fram till detta, i praktiken? Jag läser det torra, tekniska språket i domarna och blir egentligen inte så mycket klokare.

Man börjar med att konstatera att ynglingen – som också döms för flera andra allvarliga brott, inklusive två ”sprängningar” – hade fått livstids fängelse om han varit vuxen. Nu var han i stället 15 år och 5 månader, vilket enligt en oredovisad metod leder till att straffet störtdyker ner till 4,5 års fängelse.

Man drar sedan bort ytterligare en tredjedel för att räkna in den villkorliga frigivning som brukar gälla för fängelsestraff. Det landar då på tre års sluten ungdomsvård i tingsrättens dom.

Här är hovrätten inte helt enig med den lägre instansen. Man tycker att straffet ska skärpas ”för att stå i rimlig proportion till de brott som han ska dömas för”. Slutsatsen blir att man adderar sex månader till det tidigare utdömda straffet.

Snacka om hårda tag.

Utvisning då? Här gjorde åklagaren åtminstone ett försök, även om båda domstolar avslår yrkandet. Detta då man anser att den thailändske medborgaren, som har bott i Sverige sedan han var tre år, ”lever under ordnade förhållanden” och är ”väl etablerad i det svenska samhället”. Trots gärningarnas allvar och risken för fortsatt brottslighet, menar man att utvisning ”inte vore proportionerligt”.

(Två av hovrättens ledamöter hade en avvikande åsikt.)

Domstolarna återkommer ständigt till det faktum att ynglingen – i dag 16 år gammal – är ett barn. Hade han inte varit det, hade ett mycket högre straff och kanske även utvisning varit aktuellt. Säkert följer man därigenom bara lagen, som den står skriven.

Frågan är om det verkligen rimmar med det allmänna rättsmedvetandet att en 15-åring – gammal nog att ta på sig morduppdrag på krypterade appar och springa runt med pistoler och granater i fickorna – får en så pass saftig rabatt på grund av sin ålder.

En rabatt som innebär att den som förtjänar livstids fängelse har hela vuxenlivet framför sig när han muckar.

Det kan väl inte finnas någon där ute som tycker att tre och ett halvt års Bamseklubb-fängelse står i rimlig proportion till att ha tagit en människas liv.

Eller – är det jag som är tokig?

Jonathan Nordström är frilansjournalist